andreas

Den gick fort, semestern. Som tidigare år känns det efteråt som att den knappt inträffat. Nu är ju nu liksom.

Varje år ägnar jag stor tankemöda under ledigheten åt att dagdrömma om ett helt annat upplägg i livet. Sedan tar semestern slut och så sitter man plötsligt där igen framför skärmen på ett kontor, som i mitt fall heter redaktion. Men det är ett kontor. Skrivbord i långa rader. Mötesrum. Kioskautomat. Det är inte tyst, men det är det inte på alla kontor heller. Pandemin har förändrat en del i synen på hur kontoret ska fungera men på min arbetsplats är grundinställningen fortfarande att på plats-arbete är det bästa. Omni har gått längre. Jag läste chefredaktören Markus Gustafssons blogginlägg om deras nya arbetsplats-policy i morse och tycker att den var inspirerande. Det de vill göra är lättare än gjort, men uppenbarligen är de trygga i sin bedömning. Jag tycker att det är modigt. För att locka nästa generation journalister tror jag större flexibilitet är nödvändigt.

Själv jobbar jag fem av fem dagar på reaktionen. Det är inget krav men det gör just mitt jobb, som kräver mycket och snabb kommunikation med olika personer, lättare. Jag är å andra sidan skolad så. Det är inte säkert att det gör mitt jobb lättare per se.

Det ovanliga är att jag är ensam i min familj om att vara tillbaka i Stockholm. Min fru hänger på torpet med ungarna. Det minner om hur det var förr, under universitetstiden, då varje eftermiddag och kväll var öppen. Det har något det också.

AJ