Vi jobbar på. Det är mantrat just nu.
En dag och taget och allt det där. Ute är det vår och sol men ingenting är som vanligt. Min fru har varit dålig i två veckor, yngsta sonen hostar fortfarande och alla i familjen har varit hemma i en och en halv vecka. Men två av barnen har tagit sig igenom den här sjukdomen som kanske varit covid19 men som vi inte vet säkert. Hur som helst väntar minst ännu en vecka av hemmajobb.
Det är bara att jobba på. Det finns ändå något trösterikt i att man inte är ensam. Vi fick bra respons på den efterlysning vi gjorde på Fastighetsnytt och Byggindustrin och det säger väl något om att vi alla har behov av att dela med oss av hur det känns.
Veckan som kommer lär dock bli lite speciell. Redan imorgon väntar samtal med facket om anpassningar till det svåra läge som pandemin för med sig. Förändring är det nya normala inom mediebranschen men just nu händer det lite för mycket på kort tid. Svårast är det för den så kallade live-verksamheten, men konferenser, nätverksmöten och föredrag inför fysisk publik. Om det inte visar sig under våren vilka som står pall så kommer det att göra det i höst. Det är både en och två och tre evenemang som ska tryckas in under höstmånaderna som från början skulle ha genomförts typ nu.
Vi jobbar på som sagt.
Brorsan och hans sambo har det ändå värre. De är instängda i en lägenhet på Mallis med en tvååring där det råder utegångsförbud på riktigt. Jag hoppas innerligt att Sverige kommer att belönas för sin mjuka linje både vad gäller dödsantal och räddade arbetstillfällen.
Parkeringarna längs Södermälarstrand är tomma på grund av corona.