Det är orättvist att efter att ha läst en språklig virtous, ge sig i kast med en författare som nog hade en god idé men vars språk och/eller berättande inte räcker till. När jag läste Hanteringen av odöda av J.A Lindqvist så föregicks den av Åke Edwardsons Jukebox. Jag har dålig koll på den senare men det är en bok som är skriven i ett lugn. Saker får ta tid, orden hinner landa. Hanteringen av odöda däremot, lider av sina korta meningar och sitt dåliga slut. Tur för oss alla att jag inte skulle recensera endera av dessa två böcker.
Nu är jag där igen och i sitsen att en av böckerna ska recenseras. Det är mitt eget fel men jag såg det inte komma: efter att ha läst ut Ola Nilssons Isidor och Paula var jag hungrig efter mer och fick, via ett nyhetsbrev om fantastik, nys om Markus Åbergs novellsamling De osynliga fyrkverkerierna. Nej, nej, nej, vad har jag gjort? Åbergs noveller är goda idéer men hantverket är tyvärr inte så bra. Efter att ha läst två av novellerna konstaterar jag att hittills slutar de när det börjar hända något. När mötet med det “övernaturliga” (författarens eller förlagets ord) väl sker, tar novellen slut. Jag tänker i mitt stilla sinne, det är för i helvete där den borde börja! Där utmanas språket, läsaren och författaren. Jag recenserade en annan novellsamling för några år sedan, Elin Olaussons Growth, jag var rätt kritisk mot den med, men Olausson gjorde i alla fall sig besväret att börja i det besvärliga. Katastrofen hade redan inträffat och det var bara för protagonisten att hantera den. I en roman hinner man såklart med båda delarna. FORTSÄTTNING FÖLJER
Ola Nilssons prisbelönade Isidor och Paula. En så oerhört vacker bok och mitt i det vackra så våldsam att jag börjar gråta. Efteråt, under vår promenad i den blåsiga men soliga staden, sade jag till min dotter att jag är så lycklig över att hon sluppit växa upp i en familj där det pågår misshandel. Och för min egen del, att slippa stå vid sidan om och se den pågå utan att våga göra något.
Jag fick en fråga en gång för många år sedan av en något äldre man, om jag tyckte att våld var vackert. Som en som regelbundet tränade thaiboxning kunde jag inte säga annat än ja, och då svarade han, eller utvecklade frågan, “på avstånd, eller hur?”. Jag har funderat mycket på det sista och jag har länge hållt med honom. Med distansen och kanske mest med den ironiska distansen blir våldet vackert. Men ta filmen Hero från 2002 där våldet visserligen är på distans fast helt utan ironi. Istället är det sublimt vackert, ett stycke filmkonst. Det finns våldsamma scener i den filmen som fått mig att gråta, inte för smärtan som våldet medför, utan för att de är renade från all smärta.
Till skillnad från både den ironiska och vad vi kan kalla den sublima distansen, så förmedlar Ola Nilsson våldet utan distans, utan att ironisera eller sublimera bort smärtan. När jag som läsare är mitt i de våldsamma partierna drabbas jag trots det av både smärtan och skönheten. Det gör ont, jätteont, jag känner mig liten, rädd och handlingsförlamad, men samtidigt så bärs jag av Ola Nilssons hantverk, hans behärskning av språket och den grekiska myt som verket vilar på.
Så nej, våld är inte bara vackert på avstånd. Det nakna våldet, där smärtan tillåts träda fram i all sin fulhet och förnedring, kan också vara vackert. Det gör bara lite mer ont att ta del av.
Tre saker jag tänkt på och som jag vill skriva om:
Kroppsskam. Om att vara närmare 50 år och hur det är att leva med den skammen, men även hur David Cronenbergs filmer hjälpt mig.
Rollspel. Varför jag spelar dem, hur jag vill spela dem och varför alla mina fantasykampanjer alltid blir pikareska och aldrig episka.
Ludditer. Om deras oförtjänt dåliga rykte och varför jag kallar mig för luddit.
Ensam
Everyone in the World Is Doing Something Without Me
– The Future Sound of London
Att vara ensam på det här sättet; jag kan inte bestämma mig för om jag gillar eller avskyr det.
Förut, jag minns inte när det var men troligtvis innan jag skaffade familj, så trivdes jag i ensamheten. Kanske är det en efterkonstruktion men när jag tänker tillbaka på det så gjorde jag saker, det jag trivdes med att göra. Idag är det inte så. När gör jag någonsin det jag vill göra? Kanske ligger svaret där, att jag aldrig lyckas göra det jag vill och att familjen gör det mindre plågsamt. Samtidigt kan det ju vara familjen som gör att det har blivit så här, att viljan är helt uppfuckad. Men nej, jag tror att situationen har flera orsaker. FOMO, överkonsumtion av information och nyheter, ett ständigt accelererande samhälle (acceleration i sig behöver inte vara fel, men vi talar om en dito bortom all kontroll eller åtminstone i några fås styrspakar) är andra orsaker. Vissa tydligt psykologiska, kanske frammanipulerat, andra strukturella.
Mörkgrön religion
Varenda gång jag sätter mig ned för att skriva något, i den stund när jag ser mig ha tid för något annat än arbete eller familjeangelägenheter, förblir det oftast tomt i boken eller dokumentet. Det slutar allt som oftast med, som i detta nu, att jag skriver om detta med att skriva eller om saker i mitt liv som borde fungera bättre eller vara annorlunda.
Jag vet inte hur det är för andra men för mig är det allt som oftast så svårt att få ihop livets olika delar och då menar jag inte det vi kallar livspusslet utan på ett mer ideologiskt, moraliskt, tankemässigt, ontologiskt plan: hur få ihop verkligheten med våra bilder av den och beroende på hur dessa bilder ser ut, hur ska jag handla? Å ena sidan söker jag en stabilitet, en rot, att utgå ifrån så att handlingsmönstret och moralen blir en någorlunda enkel sak, men å andra sidan har jag sökt min tillflykt till det vi kan kalla magin för att hitta ett sätt att orientera mig i det postmoderna tillståndet. Magin menar sig dels kunna ge redskap till förändring när inga andra finns och att förmå utövaren att skåda det bakomliggande vi kallar för verkligheten.
Men är inte allt detta bara fantasier eller har jag bara drabbats av scientismen? Det är i mina försök att inte framstå som en anti-intellektuell konspirationstörstande nyandlig töffe som jag gärna söker min tillflykt till den naturvetenskapliga och skeptiska hållningen som så gärna blommar ut i en scientism. Skönt när avgrunden hotar att sluka mig men tråkig när världen borde kunna vara något mer än den med vetenskapliga metoder mätbara.
Det finns en annan aspekt i detta som handlar om utgångspunkten i det magiska, animismen och den mörkgröna religionen (den amerikanske professorn Bron Taylors begrepp som innebär att ”Naturen är helig, har ett inneboende värde och bör därför behandlas med vördnad.”). Jag vill egentligen inte tillhöra någon magisk riktning eller organisation utan för mig handlar det om något bortom detta, ett angreppssätt som jag delvis fått från kaosmagin (men utan dess belief shifting-teknik och emellanåt vanvördiga behandling av entiteter och traditioner). Jag skulle kunna kalla mig animist eller paganist eller varför inte mykopunkare (Jeff Emmetts begrepp).
Check things out:
https://mycopunks.gitbook.io/mycopunk-principles/
https://en.wikipedia.org/wiki/Bron_Taylor
https://youtu.be/P7CsJcAXdEg (intervju med Andy Letcher vid Schumacher College som pratar om animism, mörk religion, aktivism och magiska svampar)
Vill bara säga att jag inte har särskilt stort förtroende för Anders Hansen. Han är säkert bra på många saker, särskilt psykiatri, men han är en sån där typ som Steven Pinker, Ken Wilber och den där tredje snubben som jag inte minns namnet på, som tror sig veta allt om allt och slänger ur sig en massa svepande och tilltalande lösningar på våra problem. Men, för att ta ett exempel, när han påstår att ADHD är en slags superkraft som var till människans fördel när hon levde i jägar- och samlarsamhället och alltså någon slags evolutionär rest som vi kan göra något kreativt av (oh, så originellt!) och dessutom påstår att våra hjärnor överhuvudtaget är gjorda för den typen av samhällsform: hela den teorin faller utifrån det antropologiska och arkeologiska perspektiv som framförs i den nyutkomna boken Början på allt av professorerna David Wengrow och David Graeber som menar att människans utveckling aldrig sett ut så. Det finns inte bara en början utan flera, och vi har alltid levt i olika typer av samhällen. Med andra ord så finns det inget ursprungligt sätt att organisera oss som våra hjärnor är ämnade för. Livet är så mycket mer komplicerat än vad proffstyckare och födda- med-guldsken-i-mun-kändisar hasplar ur sig medan de tjänar tusentals kronor i timmen. Det var det jag ville säga.
När jag får frågan vad det var som väckte mitt intresse för teater så brukar jag svara riten, ett vagt ord som jag använder för att undvika vidare frågor. Antingen tror den som frågar vad ordet betyder eller också vill de inte verka dumma för det är väldigt sällan jag får följdfrågor. Men om följdfrågorna skulle komma, vilket är ovanligt i dessa självcentrerade dagar, så skulle jag svara så här förutsatt att min dagsform var i balans (ja, det händer):
I Arthur Machens berättelse Den store guden Pan utförs ohyggliga experiment på människor så att deras verklighetsuppfattning förändras. Vi skulle säga att de blir galna men blir de verkligen det? De ser gudar där vi ser en skog. Det var det jag ville och det vill jag fortfarande. Men jag är försiktig och riten, eller rättare sagt den rituella magin gav mig verktyg och kartor för att orientera i dessa andra verkligheter eller perspektiv. I teatern finns liknande verktyg och kartor och en samhörighet som ofta saknas bland de rituella magikerna som är solitära av naturen. Det finns dessutom ofta en vilja att manifestera dessa besök och syner i föreställningar så att andra kan se dem och uppleva åtminstone något av det som skådespelaren erfarit.
När jag läste Machens berättelse var jag inte särskilt gammal, troligtvis gick jag i högstadiet och det var flera år senare som jag fick kontakt med personer som hade samma intresse som mig. I flera år var jag sedan aktiv i olika ordnar och samfund som hade samma mål och drömmar om något mer precis som jag. O.T.O (Ordo Templi Orientis) var den orden jag var medlem i längst och det för att den fanns där jag bodde, både i Malmö och Lund (vars loge jag startade tillsammans med min då gode vän Fredrik). Tillsammans med samme vän startade jag även LUPAS, Lunds Paganistiska Studentförening i vilken vi samlade alla typer av sökare, allt från gulliga wiccaner till onda (nåja) satanister. Vi anordnade pubträffar under vilka vi drack öl och samtalade om våra respektive uppfattningar om tillvaron, utförde en massa ritualer och deltog i stora nordiska O.T.O-samlingar.
Sen bestämde jag mig för att läsa till präst i Svenska kyrkan och lämnade allt detta bakom mig. Jag ville arbeta med människor i deras passageriter i en moralisk grundad institution, men så blev det aldrig. Jag satt en kväll i skogen som låg i anslutning till folkhögskolan jag gick på. I mörkret ställde jag Jesus och kristenheten på ena sidan och Castaneda och shamanismen på den andra, och insåg då att den senare var en dörr medan den förra var en återvändsgränd.
Det var i det här läget som jag mötte teatern. Min flickvän (numera fru) trodde att jag skulle få ut något av den teaterpedagogiska utbildning hon gick eftersom hon såg likheterna mellan den och det jag höll på med. Hon hade rätt och det var precis vad jag behövde för att komma vidare som människa. I teatern fanns så mycket av det jag letade efter men utan den världsfrånvända överbyggnad som så mycket av ockultismen och den rituella magin består av. Här fanns istället något som låg närmare shamanismen men också kaosmagin med dess etos att förankra all magi i kroppen och världen. Teater vårt vapen löd slagordet och syftet var att förändra världen. Samtidigt fanns det i teatern en kärlek och en närhet som jag saknade i mitt gamla umgänge.
Jag återvände så småningom till Lund och Malmö, till mina gamla sammanhang och anordnade retreats för LUPAS medlemmar, stöttade mina gamla bröder och systrar i O.T.O., inspirerade till och med en och annan att fördjupa sig i teatern, men sen drog jag norrut igen.
Jag inser nu att riten mer eller mindre glömts bort, jag har skrivit väldigt lite om den för att istället fokusera på min egen resa i de ockulta och religiösa landskapen. Men kort då: riten är något vi utför för att förändra verkligheten i enlighet med vår vilja. Hur den ser ut, vad vi menar med verkligheten och vilken vår vilja är skiljer sig från samfund till samfund, från människa till människa. För mig har alla delarna sett olika ut under olika tider men det som slår mig när jag skriver detta och tittar tillbaka på hur allt började så förstår jag idag kommit långt ifrån den typen av rit. Teaterns riter är sekulära och målet är att förändra människan och samhället. De riter jag sökte efter efter att ha läst Den store guden Pan handlade om något helt annat. Deras syfte var att möta det helt annorlunda, att spränga världens gränser. Var jag själv står i detta idag vet jag inte. Skulle tro att jag vacklar fram och tillbaka, och kommer att göra så tills jag inte längre är i livet. En vis person skulle säga att det ena inte utesluter det andra men så enkelt är det inte. Vill jag skåda Pan måste jag investera mindre i den vanliga verkligheten. Vill jag förändra det sekulära samhället kommer jag inte att ha tid att möta Pan och hans gelikar. Allt går inte ihop.
Vägen till Köttrike
Motståndet finns inte där Makten finns.
Motståndet finns här, i det liv som Makten sanerar & demolerar, i Köttriket.
Acceptansen av förfallet är vägen till befrielse.
Acceptansen av att vi är på mot avgrunden är vägen till
det sanna livet.
Det finns under oss, det finns i oss men vi blundar eftersom vi bländas av Maktens maskiner.
En efter en försvinner de. De brann. De brinner. De sprängs. De förgiftas.
Makten kommer att ta allt ifrån oss och vi blir fria.
För vi bär på, ja vi är förfallet. När Maktens bländverk
slocknar, när vi öppnar våra ögon då ser vi äntligen livet.
Då spelar döden inte längre någon roll, för den finns inte i Köttriket. Var inte rädd för Avgrunden. Den är inte tom – den flödar.
(inspirerad av Charlotte Colberts film från 2021, She Will)
Av alla presentationer online som jag gjort genom åren är denna på Bandcamp den jag gillar mest: https://bandcamp.com/shugal
Profilbilden kommer från en film som ingen förstår hur mycket jag tycker om, Beyond the Black Rainbow. Det viktigaste i presentationen kommer sist. Det är den som bär allting annat. Jag bär och blir buren. Allt det andra ger näring men det sista är roten.
Jag beklagar att jag inte skriver så mycket på Facebook längre. Faktum är att den “platsen” får mig att må dåligt och känna mig misslyckad. Önskar att det var tvärtom men så är det svårt att vara kännande människa och inte drabbas av techjättarnas algoritmer. Deras mål är att vi ska känna oss bristfälliga, stanna här, våndas och drömma om ett annat liv där vi är lyckliga och lyckade.
En gång drömde jag om en annan värld, eller låt oss kalla det ett tillstånd, där jag var onåbar för världens obönhörliga tryck. Nu vet jag inte längre om det är möjligt eller ens något att sträva efter. Kärlek däremot, det är något annat. Den är både möjlig och värd att söka efter. Det är den som gör att vi kan leva, drömma och stå ut i den här skiten som pågår omkring oss. Travis Miller, en rollspelare som jag skriver en del med i andra sammanhang avslutade sitt senaste mejl med “Life is short, you will die.” Det är hårt men sant. Min gode vän Björn, vars låga brann alltför starkt (ni som vet ni vet), sade en gång något i stil med “vi kristna vet att kampen är förlorad”. Jag är inte kristen, men jag har ögon att se med; vi är alla dödsdömda. Så då återstår bara frågan, hur vill vi leva innan våra lågor slocknar? Som Lars Norén skrev eller sade vid något tillfälle, men det kunde ha varit Buddha, “Du måste hålla kvar allt med öppna händer”. Finns det en bättre definition av kärleken än den?
Regn på utsidan och insidan idag. Ställer om efter att ha flyttat till en ny lägenhet mitt i city. Ser att mitt förra inlägg från december delvis handlade om att jag var sjuk och historien upprepar sig: sedan i tisdags eftermiddag har jag haft en förkylning som först idag börjat släppa på riktigt.
Nu var inte poängen med inlägget att fastna i mitt mående utan att konstatera att jag lever på en ny plats. I samma stad visserligen men jag har lämnat dess utkanter och placerat mig i mitten, alldeles bredvid ån och ett stenkast från slottet. Jag när inte längre några större förhoppningar om någonting men kan samtidigt inte annat än hoppas att denna förändring leder till något gott. Inte för att det var dåligt förut, inte alls. Men en viss leda hade infunnit sig, en slags stillhet som inte när och som lätt odlas när människan bor på en plats som bara handlar om just det, att bo och ingenting annat. En plats utan dynamik och rörelse, kreativitet och överraskningar.
Här däremot rör sig vattnet ständigt utanför vårt fönster, bilar och cyklar passerar, fotgängare går över bron eller genom parken. Går vi ut händer det något.