#1 Det var en gång en pojke, tror jag...

Nu har jag börjat skriva boken om den tid i mitt liv jag har som svårast att minnas igen. Det börjar alltid i februari, mitt i natten på Odenplan i Stockholm. Jag har kommit till ro med att allt jag återger speglar mitt minne, vilket kan vara en ganska rörig version av sanningen. En sanning som många gånger handlar mer om känslor än händelser. Det är min sanning. Källan till allt jag är idag.

Just nu så ser jag ingen bok i blivande, men min ambition är att skriva och berätta historien som en sorts anarkistisk installation. Text, musik och bild i en osalig, lätt tsunamisk blandning. Händelserna kommer inte att kunna placeras på någon tidslinje, för den är borttappad sedan länge. Det enda jag vet om mitt liv under tonåren är det jag tror jag minns, och det är inte heller alltid tillförlitligt.

Målet är alltså en resa genom en stiglös, becksvart, minerad asfaltsdjungel där den till synes sötaste lilla kattunge har tänder som en krokodil och humör som en strandad hammarhaj. Att känna till solen är inte att se den. Att se solen är inte att nå den. Att nå solen… ja, då kanske du äntligen får sola dig i glansen. Eller så bränner du dig. Mörkret och tystnaden kommer med hemligheter, det är sant, men alla hemligheter är inte av ondo. Alla morrande odjur med vassa tänder kanske, helt oväntat, visar sig vara fluffiga, älskvärda mjukisdjur som vill bli din bästa kompis. Min svarta historia kanske är en fluffig, morrande bästis med vassa tänder. Eller inte. Poängen är ett det är som en roman där varannan sida är spårlöst borta.

Sagan börjar så här: ”Det var en gång en pojke tror jag, i en stad av något slag som kanske var hungrig en förmodat kall natt. Troligen i februari för det kan ha varit snö ute och jag misstänker att pojken letade fimpar på marken.”