Evigheten är stillsamt min

Tänk så som barn – “Det här gör mig inget. De är inga slag mot hjärtat mitt. I den enda framtiden ska jag få det, det som alla jag kräver, när jag ser på mina medmänniskor, bor i deras kojor* (*dofter) och klättrar i träden (inte högt).

Tänk: ’Nu sitter jag här och njuter av en av många smaker, den av många som jag behövde och tålmodigt lät komma till mig, med rummet däremellan obetydligt’.

Den här stillheten är evigt min, men den tar mig ifrån alla dofter, mina vänner, mina ord, mina dagar på asfalten, där ogräset möter solen”.

Den sprängande solen.

Tänk ibland som barn, att den föreliggande barndomen, den som besitter den har sonat för den nu.