Det är orättvist att efter att ha läst en språklig virtous, ge sig i kast med en författare som nog hade en god idé men vars språk och/eller berättande inte räcker till. När jag läste Hanteringen av odöda av J.A Lindqvist så föregicks den av Åke Edwardsons Jukebox. Jag har dålig koll på den senare men det är en bok som är skriven i ett lugn. Saker får ta tid, orden hinner landa. Hanteringen av odöda däremot, lider av sina korta meningar och sitt dåliga slut. Tur för oss alla att jag inte skulle recensera endera av dessa två böcker. Nu är jag där igen och i sitsen att en av böckerna ska recenseras. Det är mitt eget fel men jag såg det inte komma: efter att ha läst ut Ola Nilssons Isidor och Paula var jag hungrig efter mer och fick, via ett nyhetsbrev om fantastik, nys om Markus Åbergs novellsamling De osynliga fyrkverkerierna. Nej, nej, nej, vad har jag gjort? Åbergs noveller är goda idéer men hantverket är tyvärr inte så bra. Efter att ha läst två av novellerna konstaterar jag att hittills slutar de när det börjar hända något. När mötet med det “övernaturliga” (författarens eller förlagets ord) väl sker, tar novellen slut. Jag tänker i mitt stilla sinne, det är för i helvete där den borde börja! Där utmanas språket, läsaren och författaren. Jag recenserade en annan novellsamling för några år sedan, Elin Olaussons Growth, jag var rätt kritisk mot den med, men Olausson gjorde i alla fall sig besväret att börja i det besvärliga. Katastrofen hade redan inträffat och det var bara för protagonisten att hantera den. I en roman hinner man såklart med båda delarna. FORTSÄTTNING FÖLJER