Influensa, Sameblod och kärleken till människan
Sedan i fredags har jag legat sjuk i influensa och mellan febertopparna har jag tittat, lyssnat och läst. Imorse tittade jag och min son, också han sjuk i influensa, på John Carpenters The Thing. Imponerande hur den fortfarande håller trots att den kom ut 1982. Igår tittade vi på Sameblod från 2017 som jag haft på digitalboxen ett tag nu men inte riktigt orkat titta på då jag förstod redan från början att den skulle göra ont att se. Och det var förstås sant, men kanske inte riktigt på det sätt eller lika mycket som jag förväntade mig. Greppet att följa en persons historia och att utan pekpinnar skildra hennes uppväxt, drömmar och besvikelser, hennes utsatthet men också hennes envishet är briljant. En recensent på SVT uttryckte det så här: “Den presenterar varken facit eller förlösande slut. Det är som det är med den här förbannade historien. Och den förbannade samtiden.” Exakt så.
Sameblod fick mig att tänka på en annan film, Gattaca från 1997 som egentligen handlar om samma sak, den om att följa sina drömmar oavsett vad ens gener säger. Okej, Sameblod handlar förstås om så mycket mer än om en person, den handlar ju om övergrepp mot ett helt folk, ett landskap och ett sätt att leva. Gattaca är mer individcentrerad men den handlar trots allt om ett kontrollsamhälle med sina egna drömmar där inte alla får plats eller åtminstone ska hålla sig inom sina egna cirklar och bara svara på tilltal. Precis som svenskt 1930-tal – och såklart 2020-tal. För vad är marknadifieringen av skolan, monopoliseringen av AI och gendata och den antiseptiska nyandligheten annat än olika uttryck för en idealistisk och människo-, ja naturfientlig ideologi?
Genom historien löper den här ideologin som en röd tråd. Den uttrycker sig på olika sätt, är inte alltid allierad med Staten, men ständigt säger den till människan att den inte duger. Den separerar agnarna från vetet.
Och samtidigt: det blir bättre. Vi har ett humanare samhälle. Vi rensar inte ut människor med funktionsvariationer eller med annan etnicitet som anses vara genetiskt defekt (det senare är jag mer osäker på). Eller rättare sagt, vi gör det inte lika ofta och det blir allt svårare att komma undan när sånt sker. Vi har internationella domstolar, vi bygger miljöer som ska funka för alla. Vi experimenterar inte på barn med multi-handikapp.
Jag har en kollega vars son skulle vara en av de som experimenterades på eller som skulle avrättats i Tredje riket eller på annan plats där idealist-ideologin var rådande. Brukar ställa bilden av honom mot den av en flicka som utsattes for hemska experiment under 1930-talet. Det finns på film och det är fruktansvärt. Jag vill slita sönder något, jag vill kasta mig framför ett tåg när jag ser den. Räddningen är tanken på min kollegas son, att jag vet att hans föräldrar finns där för honom 24/7 och när de inte är där så finns det andra som tar hand om honom. Det är inte alltid lätt, myndigheterna krånglar, men han får leva sitt liv utifrån sina förutsättningar och till och med när de inte räcker till så försöker omgivningen bära och kompensera.
Nu finns det inga brister bland de samiska folken. Det är ovetenskaplig människofientlig skåpmat. Vi vet det. Ändå lever den här inställningen kvar, att de på något sätt skulle vara sämre än oss svenskar. Men visst är det mysigt med lite jojk och samisk brukskonst? Bara de kunde sluta köra runt på sina skotrar som stör den vackra naturen!
I rollspelet Odd Soot av Clarence Reed spelar det samiska folket och deras shamaner en viktig roll. Skillnaden är att i Odd Soot som utspelar sig i ett alternativt 1920-tal så har det dels inte varit något första världskrig, dels pågår utforskningen av rymden och andra planeter för fullt. En värld utan globalt krig och där vi träffat utomjordiska raser tar udden av rasismen och den idealistiska ideologin. Det är en vacker berättelse. Själv är jag kluven till den utifrån ett spelledarperspektiv då jag dras till spel som använder det onda i vår värld som själva motorn till konflikterna. Jag vill ha spel med rasism, våld och övergrepp. Människorna i spelet måste bli utsatta. Först då känns det på riktigt.