Jag har sedan ett par veckor börjat gå i psykoterapi. Min arbetsgivare betalar för de tre första samtalen så jag tog chansen att prova något som jag sedan länge funderat på att påbörja: en resa inåt och bakåt för att bättre navigera i nuet mot framtiden, den mörka kontinenten. Jag kan redan nu konstatera att mitt inre är en grumlig soppa. Jag vet inte vilken smak den har, än mindre vad jag ska kalla den. Vad beståndsdelarna gör i den här grytan som är jag kan jag ännu inte svara på. Men vi, jag och min terapeut, tittar på dem, en i taget. Hittills har vi pratat om saker som oro och rädsla, kontroll och lek (åh, detta kärlekspar som pinar varandra), plikt och ansvar, njutning och nostalgi. Detta sista ledde självklart till att vi började prata om tidsresor. Och den tragedi som tiden innebär, att behöva förhålla sig till något som inte längre är som trots det påverkar nuet. Då sade min terapeut att det visst går att påverka tiden, att vi kan gå tillbaka och förändra. Inte kroppsligt men mentalt. Jag känner igen det här och drar mig till minnes att det är en idé som finns i bland annat kaosmagin. Personligen har jag haft lite svårt för det där och varit av åsikten att ja, att åka tillbaka i tiden är bra och lärorikt men att förändra den, ja majoriteten av all litteratur i ämnet säger ju “nej, gör det inte! Du vet inte vilka konsekvenser det får”. Ett av få seriösa undantag är filmen Looper.