När jag får frågan vad det var som väckte mitt intresse för teater så brukar jag svara riten, ett vagt ord som jag använder för att undvika vidare frågor. Antingen tror den som frågar vad ordet betyder eller också vill de inte verka dumma för det är väldigt sällan jag får följdfrågor. Men om följdfrågorna skulle komma, vilket är ovanligt i dessa självcentrerade dagar, så skulle jag svara så här förutsatt att min dagsform var i balans (ja, det händer): I Arthur Machens berättelse Den store guden Pan utförs ohyggliga experiment på människor så att deras verklighetsuppfattning förändras. Vi skulle säga att de blir galna men blir de verkligen det? De ser gudar där vi ser en skog. Det var det jag ville och det vill jag fortfarande. Men jag är försiktig och riten, eller rättare sagt den rituella magin gav mig verktyg och kartor för att orientera i dessa andra verkligheter eller perspektiv. I teatern finns liknande verktyg och kartor och en samhörighet som ofta saknas bland de rituella magikerna som är solitära av naturen. Det finns dessutom ofta en vilja att manifestera dessa besök och syner i föreställningar så att andra kan se dem och uppleva åtminstone något av det som skådespelaren erfarit. När jag läste Machens berättelse var jag inte särskilt gammal, troligtvis gick jag i högstadiet och det var flera år senare som jag fick kontakt med personer som hade samma intresse som mig. I flera år var jag sedan aktiv i olika ordnar och samfund som hade samma mål och drömmar om något mer precis som jag. O.T.O (Ordo Templi Orientis) var den orden jag var medlem i längst och det för att den fanns där jag bodde, både i Malmö och Lund (vars loge jag startade tillsammans med min då gode vän Fredrik). Tillsammans med samme vän startade jag även LUPAS, Lunds Paganistiska Studentförening i vilken vi samlade alla typer av sökare, allt från gulliga wiccaner till onda (nåja) satanister. Vi anordnade pubträffar under vilka vi drack öl och samtalade om våra respektive uppfattningar om tillvaron, utförde en massa ritualer och deltog i stora nordiska O.T.O-samlingar. Sen bestämde jag mig för att läsa till präst i Svenska kyrkan och lämnade allt detta bakom mig. Jag ville arbeta med människor i deras passageriter i en moralisk grundad institution, men så blev det aldrig. Jag satt en kväll i skogen som låg i anslutning till folkhögskolan jag gick på. I mörkret ställde jag Jesus och kristenheten på ena sidan och Castaneda och shamanismen på den andra, och insåg då att den senare var en dörr medan den förra var en återvändsgränd. Det var i det här läget som jag mötte teatern. Min flickvän (numera fru) trodde att jag skulle få ut något av den teaterpedagogiska utbildning hon gick eftersom hon såg likheterna mellan den och det jag höll på med. Hon hade rätt och det var precis vad jag behövde för att komma vidare som människa. I teatern fanns så mycket av det jag letade efter men utan den världsfrånvända överbyggnad som så mycket av ockultismen och den rituella magin består av. Här fanns istället något som låg närmare shamanismen men också kaosmagin med dess etos att förankra all magi i kroppen och världen. Teater vårt vapen löd slagordet och syftet var att förändra världen. Samtidigt fanns det i teatern en kärlek och en närhet som jag saknade i mitt gamla umgänge. Jag återvände så småningom till Lund och Malmö, till mina gamla sammanhang och anordnade retreats för LUPAS medlemmar, stöttade mina gamla bröder och systrar i O.T.O., inspirerade till och med en och annan att fördjupa sig i teatern, men sen drog jag norrut igen. Jag inser nu att riten mer eller mindre glömts bort, jag har skrivit väldigt lite om den för att istället fokusera på min egen resa i de ockulta och religiösa landskapen. Men kort då: riten är något vi utför för att förändra verkligheten i enlighet med vår vilja. Hur den ser ut, vad vi menar med verkligheten och vilken vår vilja är skiljer sig från samfund till samfund, från människa till människa. För mig har alla delarna sett olika ut under olika tider men det som slår mig när jag skriver detta och tittar tillbaka på hur allt började så förstår jag idag kommit långt ifrån den typen av rit. Teaterns riter är sekulära och målet är att förändra människan och samhället. De riter jag sökte efter efter att ha läst Den store guden Pan handlade om något helt annat. Deras syfte var att möta det helt annorlunda, att spränga världens gränser. Var jag själv står i detta idag vet jag inte. Skulle tro att jag vacklar fram och tillbaka, och kommer att göra så tills jag inte längre är i livet. En vis person skulle säga att det ena inte utesluter det andra men så enkelt är det inte. Vill jag skåda Pan måste jag investera mindre i den vanliga verkligheten. Vill jag förändra det sekulära samhället kommer jag inte att ha tid att möta Pan och hans gelikar. Allt går inte ihop.