Ola Nilssons prisbelönade Isidor och Paula. En så oerhört vacker bok och mitt i det vackra så våldsam att jag börjar gråta. Efteråt, under vår promenad i den blåsiga men soliga staden, sade jag till min dotter att jag är så lycklig över att hon sluppit växa upp i en familj där det pågår misshandel. Och för min egen del, att slippa stå vid sidan om och se den pågå utan att våga göra något.
Jag fick en fråga en gång för många år sedan av en något äldre man, om jag tyckte att våld var vackert. Som en som regelbundet tränade thaiboxning kunde jag inte säga annat än ja, och då svarade han, eller utvecklade frågan, “på avstånd, eller hur?”. Jag har funderat mycket på det sista och jag har länge hållt med honom. Med distansen och kanske mest med den ironiska distansen blir våldet vackert. Men ta filmen Hero från 2002 där våldet visserligen är på distans fast helt utan ironi. Istället är det sublimt vackert, ett stycke filmkonst. Det finns våldsamma scener i den filmen som fått mig att gråta, inte för smärtan som våldet medför, utan för att de är renade från all smärta.
Till skillnad från både den ironiska och vad vi kan kalla den sublima distansen, så förmedlar Ola Nilsson våldet utan distans, utan att ironisera eller sublimera bort smärtan. När jag som läsare är mitt i de våldsamma partierna drabbas jag trots det av både smärtan och skönheten. Det gör ont, jätteont, jag känner mig liten, rädd och handlingsförlamad, men samtidigt så bärs jag av Ola Nilssons hantverk, hans behärskning av språket och den grekiska myt som verket vilar på.
Så nej, våld är inte bara vackert på avstånd. Det nakna våldet, där smärtan tillåts träda fram i all sin fulhet och förnedring, kan också vara vackert. Det gör bara lite mer ont att ta del av.