Av alla presentationer online som jag gjort genom åren är denna på Bandcamp den jag gillar mest: https://bandcamp.com/shugal Profilbilden kommer från en film som ingen förstår hur mycket jag tycker om, Beyond the Black Rainbow. Det viktigaste i presentationen kommer sist. Det är den som bär allting annat. Jag bär och blir buren. Allt det andra ger näring men det sista är roten.
Jag beklagar att jag inte skriver så mycket på Facebook längre. Faktum är att den “platsen” får mig att må dåligt och känna mig misslyckad. Önskar att det var tvärtom men så är det svårt att vara kännande människa och inte drabbas av techjättarnas algoritmer. Deras mål är att vi ska känna oss bristfälliga, stanna här, våndas och drömma om ett annat liv där vi är lyckliga och lyckade.
En gång drömde jag om en annan värld, eller låt oss kalla det ett tillstånd, där jag var onåbar för världens obönhörliga tryck. Nu vet jag inte längre om det är möjligt eller ens något att sträva efter. Kärlek däremot, det är något annat. Den är både möjlig och värd att söka efter. Det är den som gör att vi kan leva, drömma och stå ut i den här skiten som pågår omkring oss. Travis Miller, en rollspelare som jag skriver en del med i andra sammanhang avslutade sitt senaste mejl med “Life is short, you will die.” Det är hårt men sant. Min gode vän Björn, vars låga brann alltför starkt (ni som vet ni vet), sade en gång något i stil med “vi kristna vet att kampen är förlorad”. Jag är inte kristen, men jag har ögon att se med; vi är alla dödsdömda. Så då återstår bara frågan, hur vill vi leva innan våra lågor slocknar? Som Lars Norén skrev eller sade vid något tillfälle, men det kunde ha varit Buddha, “Du måste hålla kvar allt med öppna händer”. Finns det en bättre definition av kärleken än den?