Recension av MALMÖ 2048.
Antologi utgiven av Svensk Sci Fi 2019 http://www.svenskscifi.se/malmo2048.html
Aldrig har jag levt ett så hårt liv som det i Malmö. Jag hade lite pengar, tränade, pluggade, arbetade och festade hårt. Samtidigt var det en bra tid. Jag hade många vänner och ett stimulerande intellektuellt och känslomässigt utbyte. Det livet tog slut för ungefär tjugo år sedan. Nu är det slutet av 2019 och jag har precis läst ut en antologi som heter Malmö 2048. När det året infaller kommer jag att vara över sjuttio år, och jag undrar: hur kommer det livet att se ut? Vi står mitt i en skenande klimat- och demokratikris. Hoten är monumentala. Har vi avvärjt katastrofen eller kommer vi att leva mitt i den eller i dess efterdyningar? Kommer mina barn att leva ett drägligt liv det året? Min son kommer då att vara nästan lika gammal som jag är idag, min dotter några år yngre. Kanske har de fått barn, kanske har de valt bort det alternativet för att minimera lidandet. Förlåt mig om jag låter som en pessimist! Det här är ju faktiskt en bokrecension och inte inledningen till en dystopisk essä. Men ärligt talat, går det fortfarande att skriva utopier?
Det verkar svårt. Av antologins femton noveller är det bara ett fåtal som pekar mot en ljusare framtid (och då inte alltid på det sätt vi kanske tänker oss den). Malmö 2048 är en tärande läsning. Detta är inte något dåligt men likafullt smärtsamt och skrämmande eftersom de flesta av berättelserna har tydliga beröringspunkter med vår tid och de problem vi står mitt i eller, i en rasande hastighet, är på väg emot. Migration, klassresor, gängkriminalitet, övervakningssamhälle till och med en zombieapokalyptisk berättelse ryms inom bokens pärmar. Vidare förekommer berättelser om AI och dess betydelse för vårt medvetande och vetande, hur den framtida vården kommer att se ut och såklart om kärleken. Teodor Werelius, tidsresenären som tidigare getts ut på samma förlag, berättar i sitt bidrag om den framtid han kommer från. Särskilt vacker i denna genre är Louise av Hanna Axelsson, en av få berättelser som faktiskt inger hopp.
Malmö som plats tar en central roll. Som en före detta malmöbo är det en bra ingrediens. Ribban (Ribersborg strand) och Möllan (Möllevångstorget) finns naturligtvis också med, och Öresundsbron spelar en avgörande roll i KG Johanssons bidrag. Folkets park, denna offentlighetens oas, har i Jenny Greens framtida Malmö privatiserats och glasats in. Men Turning Torso är det fyrtorn som återkommer i många av novellerna. Kanske för att byggnaden när den uppfördes symboliserade det framtida Malmö, en stad målad i ljusa färger. En unik pärla i Öresundsregionen. I Malmö 2048 är Turning Torso snarare en artefakt från en tid som inte längre finns, en tid att längta till eller en tid att vända sig bort ifrån.
Det är en bra könsfördelning mellan de bidragande författarna och illustratörerna (ja, boken innehåller en hel del stämningsförhöjande illustrationer). Nära på hälften av bidragen är skapade av kvinnor. Författaren KG Johansson är äldst (född 1952), illustratören Lisette Knutsen yngst (född 1994). En del är debutanter, andra etablerade författare.
Malmö 2048 är, trots dess ofta dystra innehåll, en bladvändare som jag varmt rekommenderar den som har beröringspunkter med staden Malmö eller gillar science fiction i allmänhet. Men inte bara: berättelserna är större än en specifik genre och vänder sig till alla oss som har varit med om förluster, som känner att tiden likt fin sand rinner mellan våra fingrar och sist men inte minst, vi som vet att kärleken är det viktigaste av allt.