Sitter i bilen på väg hem från Skåne och mörkret börjar sänka sig över landskapet strax utanför Motala. Jag har varit på klassträff i Helsingborg för att träffa människor som jag inte har sett på 31 år – de flesta av dem såg jag senast 1990, samma år vi gick ut nionde klass.
Det är en ynnest att få spendera tid tillsammans med människor och prata om det som en gång var, vad de gjort och vad de gör idag; dela oron kring barnen, skoja om våra respektive i de fall vi har några. Det är spännande att hos dessa före detta skolkamrater skönja det hos dem som fanns redan då för så många år sedan och som nu blommat ut.
I mig landar allt detta som en varm tacksamhet men också en sorg över att jag lät så många år gå innan jag träffade dem igen, att det är så mycket längs vägen som vi inte fått dela med varandra. Jag känner hur livet rinner mellan mina fingrar som fin sand, omöjlig att fånga när vinden tar tag i den. En panik växer inom mig, jag måste andas lugnt, tänka på annat och efter en stund så är jag tillbaka i bilen tillsammans med min fru och dotter.
En av mina gamla klasskamrater blev förvånad över att det var jag och en annan som tog tag i träffen eftersom ingen av oss visat något större engagemang vid tidigare träffar, och jag förstår honom. Jag är lika förvånad jag med. Eller nej, egentligen är jag inte det för det finns en förklaring till initiativet: jag är en nostalgiker. Ordet betyder ungefär smärtsam hemkomst och det stämmer in på hur jag förhåller mig till minnena och dåtiden. Ju äldre jag blir desto mer längtar jag hem trots att det gör så ont för att jag samtidigt blir alltmer varse att det hemmet inte längre finns. Men vad är det jag längtar efter, ja vad betyder detta efterlängtade hem? Jag söker samhörighet, gemenskap, berättelser att dela med människor som vet vad jag talar om. Platser som betyder något för att de funnits i många år. Hålla någon i handen medan den tynar bort i sjukhussängen. Skratta åt eländet när ens barn får spel för att tvätten inte är sorterad som den ska eller har sådan oro att hen inte klarar av att gå till skolan för att den låter för mycket. Uppleva hur fint det är när någon man inte sett på 31 år uttrycker att hon verkligen trivs med sitt arbete och att främsta anledningen till det är att hon får vara kreativ. Höra om engagemanget för hembygden och dess ungdomar som brinner så starkt i en annan och om hur en av oss aldrig skulle klarat sig i skolan om inte den fått stöd av en annan klasskamrat. Eller när någon säger att jag inte alls har något att be om ursäkt för hur jag betedde mig i skolan. Tvärtom så betonar han flera gånger att han beundrar att jag stod så självständigt mitt i den barnsliga och känslomässiga röra som grundskolan är. För vem av oss förstod något av det vi hamnat i? Ändå kämpade vi på i nio år och skiljdes sedan brutalt. Banden klipptes och ingen fanns där och berättade för oss vad det innebär: att om vi vill behålla dem så måste vi själva knyta ihop dem. Vissa klarade av att knyta dem redan då men själv så flydde jag. Flydde så långt jag förmådde och jag fortsatte att fly i många år. Sprang det fortaste jag kunde, bort mot horisonten och bortom den. Nu vill jag tillbaka. Vill se allt det där som jag flydde ifrån. Och jag ser att så mycket är borta. Husen, platserna, sammanhangen och somliga människor. En del dog av ålder, en del dog för att deras kroppar inte orkade längre. Åter andra avslutade sina liv i förtid för att livets smärtor vann över meningen och glädjen.
Men igår kväll satt jag alltså där och knöt banden med de som fortfarande lever. Mina gamla kamrater. Tillsammans reste vi i tiden, fick ihop sammanhangen, speglade varandra och mindes stunder och personer som inte längre är annat än i våra kollektiva minnen. Vi var här och nu, och där och då medan vi seglade mot framtiden; en stund i evigheten. Smärtan var borta. Inte så konstigt då att jag fick panik när jag dagen efter insåg att jag tvingats lämna dem ännu en gång.