The Odd Soot – en recension. Del I.
Nu har jag försökt mig på att skriva en recension av rollspelet The Odd Soot i flera månader. Det gick så långt att Åsa Roos fick axla ansvaret och skriva recensionen i speltidningen Fenix (#3, 2019) vilket hon gjorde med bravur. Att jag själv inte lyckats skriva klart min text handlar i grund och botten om att det är så fantastiskt bra. Visst, BRP (Basic Roleplaying) är ett bitvis osmidigt spelsystem men det sitter å andra sidan i ryggraden på alla rollspelare som varit aktiva i tjugo, trettio år. Vi är vana vid att ha en miljon färdigheter att välja mellan. Dessutom är det ett litet pris att betala för den värld av möjligheter som systemet inbjuder till och det utan att behöva anpassa sig efter Dungeons & Dragons klass-, ras- och nivåsystem. Ta en titt på basicroleplaying.org så ser du vad jag menar.
Ett problem med att The Odd Soot är ett fantastiskt bra rollspel är att jag hela tiden jämför det med min favoritlitteratur och de rollspel jag älskar. Mina tidigare utkast slutade oftast med att jag hamnade i diskussioner om genrer och recenserade andra spel eller böcker. Sen, igår tror jag att det var, insåg jag att det inte är så konstigt eftersom spelet tar det bästa från andra spel och viss litteratur för att skapa något nytt. Jag kan inte skriva om The Odd Soot utan att nämna Call of Cthulhu, Karin Tidbeck, Nina Allan, Viktor Kasparsson och The New Weird (för att ta några exempel).
För några veckor sedan lyssnade jag på podcasten The Good Friends of Jackson Elias som handlade om Robert W. Chambers, hans bok Kungen i gult och hur rollspel skulle ha sett ut om det var hans verk och inte H.P. Lovecrafts som låg till grund för Chaosiums skräckrollspel. Det i sig var en väldigt intressant diskussion men det jag tog med mig till den här recensionen var dels att Call of Cthulhu gjorde det rumsrent, ja till och med spännande, att spela kufar som utreder mysterier och dels att skräck-/weird rollspel måste förhålla sig till Lovecraft och hans arv. The Odd Soot gör det på ett elegant sätt (“elegant” är för övrigt ett väl valt ord för helhetsintrycket av rollspelet).
Vad jag menar är att spelet inte skäms för att använda sig av det bästa från Call of Cthulhu – kufar som under 1920-talet utreder mysteriet, ständigt hotade av att drabbas av galenskap – och samtidigt gör något nytt. Det nya består i att vara det första New Weird-rollspelet och som därigenom friskt blandar skräck, science fiction och detektivmysterier.
To be continued...