Språkspel

I min öken är oasen stranden, och sanden chansen, att flytta, att måla, att svimma, att gå, att återigen möjliggöra, att förklara, att någonstans finna sans, i att kastas omkring, kasta omkring – i att smida glas.

Mening skapar inte sällan mer näring, när ingen närmar sig mig och mitt, och jag trivs i det ögonblick som ges mig, innan glömskan glimtar.

Att kunna bli måste vara bättre, än att vara, så var när du är, och glöm inte att minnas mig.

Men det är så svårt att minnas att inte glömma, att helt plötsligt bara studsa och spegla, reflektera men spegelvända. Det är ett sådant märkligt sätt att växa, när omaka dagar skakar mer än vad de lämnar. Det finns så mycket att inte veta.

Borta bra, men jag är nu hemma igen, och vore jag större, skulle jag be dig att möta mig här. Jag vet att jag ber dig om mycket, när jag inte vet vem du är, men här når ärlighet längre, här – en kall värld som blir varmare.