Språkspel

Skriver mest poesi, och en del annan prosa, but also some poetry, and some other prose.

Föranledda ledsagare, som har skjutsat mig hem och bort, och ut i början av evigheten – för mig, allt som ska komma, en lång tidsbana fram.

Jag kan ofta ha sällskap – ofta ett val.

Hej, fina du. Här är jag, som du.

Jag har dig här.

Vad vi delar mest är glömska.

Jag andas såhär. Jag lever dig såhär. Ibland väcker jag mig vaken med dig, dagtid.

Min dikt “Vad vet väl en biolog om döden?” finns med i SkrivarSidans nyutkomna antologi Revansch 2020, på temat tiden och döden. Kan köpas på Bokus och Adlibris, eller till självkostnadspris från SkrivarSidan – https://skrivarsidan.nu/bocker/revansch-2020.html

Du gav mig dikterna i min dag. Du gav mig lugnets lilla lockelse, kanske ett lugn i min dag. Du lät mig böjas, oförvanskas. Du lät mig tåras när jag böjdes, med fulla lungor, kanske nära lugnets lilla nära. Jag tror att du infann dig närmast. Du gav mig frågan – E/en av Dem. Du gav mig smakrika, blommande, rika, säregna, särskilda fåtal i min dag. Du lät mig kringå alla reglers fulla bruk. Du gav mig en långsam framblick i min dag, och lät mig se en delad yta, ett lunk bortom kulmen, ett slut på massorna – de många – ett svar så kort som sin fråga – långa för de långa. Du gav mig en fortsättning i min dag.

Guden gav dig dessa besvär – nu måste Guden hjälpa dig.

Den framhävde alla kval, och riktade din blick mot dem. Den byggde ett tredimensionellt rum, och höjde det svåra närmare dig. Lite närmast dig, Fina. Le och låt dig glädjas åt en lösning bakvänd! Men, hur kan en blunda när de speglar ett så starkt sken? Men, Du, hur kan en överblicka en så stor helhet, i flödet av Maskiner?

Så många ruttna fötter kan spåras dit, till en cancerogen Urkälla för visdomar om världsbyggande. Men din närmaste skräck är den glatta isen under pudersnön, i alla trapphus, på alla torg. Men visst har vi ändå bråttom? Visst måste Det gå fort? Eller Måste vi, eller bör vi ändra på allt?

Det kan bli för meningsfullt, vår civilisations oljud.

Vad fan är det för oljud? Jag blir gammal av att höra.

De säger att vi lyssnar. De säger att den industriella ekologin härmar. De ljuger, för sig själva och för oss, alla vi Alla Andra.

Men, bortsett alla dess lögner, den industriella ekologin, – intrikata system, med otaliga övertal – kommer här några välvilliga invändningar, i frågeform, för det finkänsliga tåtrippandet kring biologins köttkvarns skull:

Har vi inte tillräckligt många skäl för att omvärdera våra fundament? Vore det inte önskvärt för samtliga individer av vårt släkte att dagligen känna av sin symbios med livsväven, som ju ändå finns där? Är vi inte trötta på att inte förstå vår omgivning, och istället bara härmas, och härmas dåligt? Vill vi inte dansa ojämnt ibland? Borde det inte finnas något annat sätt att organisera världssamfundet Människa nedbäddad i den rika jorden? Kan vi inte drömma? Får vi inte finnas för varandras skull? Vågar vi inte vara frågvisa nu? Ser vi inte hur nära den är, hela problematiken – så nära och så greppbar när den har formulerats, att den närmare liknar fascia än ärrbildningen eller rörelsemönstren? Bör vi inte bli rädda, och så: arga, och så: handlingskraftiga, eller explosiva? Räds vi inte ångern?

Otroligt märkligt, att imitationer ska ha brister, teori vara dummare än praktiken, men att den svaga idén om att vi överlever på imitationer av livsväven, den är Praxis.

Det är vidrigt att det ska broderas, brandtalet till handling – att det inte räcker.

Men vem ska vi väcka? Vilka ska vi mörda? Vems barn ska vi stjäla, hota med, och dräpa?

Ingen en. Ingen förstår, och den som förstår orkar inte. Och den som inte förstår, hur ska någon kunna förklara för den, barnets bane, att ingen kyss eller svalkande andedräkt, kan dämma såret på halsen, från den bortsprängda skallen?

Tänk så som barn – “Det här gör mig inget. De är inga slag mot hjärtat mitt. I den enda framtiden ska jag få det, det som alla jag kräver, när jag ser på mina medmänniskor, bor i deras kojor* (*dofter) och klättrar i träden (inte högt).

Tänk: ’Nu sitter jag här och njuter av en av många smaker, den av många som jag behövde och tålmodigt lät komma till mig, med rummet däremellan obetydligt’.

Den här stillheten är evigt min, men den tar mig ifrån alla dofter, mina vänner, mina ord, mina dagar på asfalten, där ogräset möter solen”.

Den sprängande solen.

Tänk ibland som barn, att den föreliggande barndomen, den som besitter den har sonat för den nu.

Modfällande att idiotin är mer än summan av bråkdelarna. Vi äger INTE kontrollen.

Vi behöva ett yttre.

Men inte så anskaffas grönskor, grönsaker, rovor, jordmån, bördiga världshav. Inte så.

Stressade utan våra burar styckar vi våra kroppar med gränsdragningar. Vi behöva vårdnadshavares avlönade armar om oss.

Vi har inte kontrollen. Vi vill inte ens mena samma sak.

Enter your email to subscribe to updates.