Det kan bli för meningsfullt,
vår civilisations oljud.
Vad fan är det för oljud?
Jag blir gammal av att höra.
De säger att vi lyssnar.
De säger att den industriella ekologin härmar.
De ljuger, för sig själva och för oss, alla vi Alla Andra.
Men,
bortsett alla dess lögner,
den industriella ekologin,
– intrikata system, med otaliga övertal –
kommer här några välvilliga invändningar,
i frågeform,
för det finkänsliga tåtrippandet kring biologins köttkvarns skull:
Har vi inte tillräckligt många skäl för att omvärdera våra fundament? Vore det inte önskvärt för samtliga individer av vårt släkte att dagligen känna av sin symbios med livsväven, som ju ändå finns där? Är vi inte trötta på att inte förstå vår omgivning, och istället bara härmas, och härmas dåligt? Vill vi inte dansa ojämnt ibland? Borde det inte finnas något annat sätt att organisera världssamfundet Människa nedbäddad i den rika jorden? Kan vi inte drömma? Får vi inte finnas för varandras skull? Vågar vi inte vara frågvisa nu? Ser vi inte hur nära den är, hela problematiken – så nära och så greppbar när den har formulerats, att den närmare liknar fascia än ärrbildningen eller rörelsemönstren? Bör vi inte bli rädda, och så: arga, och så: handlingskraftiga, eller explosiva? Räds vi inte ångern?
Otroligt märkligt,
att imitationer ska ha brister,
teori vara dummare än praktiken,
men att den svaga idén om att vi överlever på imitationer av livsväven,
den är Praxis.
Det är vidrigt att det ska broderas,
brandtalet till handling –
att det inte räcker.
Men vem ska vi väcka?
Vilka ska vi mörda?
Vems barn ska vi stjäla,
hota med,
och dräpa?
Ingen en.
Ingen förstår,
och den som förstår orkar inte.
Och den som inte förstår,
hur ska någon kunna förklara för den,
barnets bane,
att ingen kyss eller svalkande andedräkt,
kan dämma såret på halsen,
från den bortsprängda skallen?