Språkspel

I

Summan av mina sinnen är ibland en hårt spänd spännväv underordnad vinden. Som inte torde möjligt, är jag omåttligt säker på dess spänningar i luften, i en naturbekännelse – Blodig. Trotsig. – som bekänner sitt inre, och tänker på sig själv, begreppslöst.

Ingen vila – lugn – för alla dagar ingen vila. Såhär på sådant vis sätts jag fast i koppling till allt. Allt eller inget i utväg, erbjudet tvärt.

Bakom detta står sig ställd: Friheten, gigantiskt ensam. Med detta står sig den enfaldige humanisten, den som vakar högfärdigt över Humanprincipen. Med detta står sig även den frånvikta Praxis – inte händandet – görandets galär.

Mot detta står sig grundvalen i den icke bottenlösta strukturen – den perfekta sfären världsstrukturen – men med detta, grundvalen i det bottenlöst grävande människonätet, trånande efter världsalltet. Så, för det, går alla stenhårda rotnät över stigarna nu genom grå lav. Och tassar som backar – de som hittar och har för vana att vandra långt –, tassar som backar långt.

II

Oskiljaktiga, under trädkronors sammanflätade fingrar, urskiljs dagar från nätter, av mellanting som inte görs, inte genomförs – händer.

Och den dagen då stoftet faller handlöst, utan hejd, genom molnen och över dimman, är densamma som natten då skuggbilden liknar väven, den väven som binder mig till luften, till naturbekännelsen.

III

Jag har fötts in i den första snön, den här där den är den enda. Jag har förts fram till min vilograv – en plats för eftertanke.

Summan av mina sinnen är ibland en hårt spänd spännväv som underordnas vinden. Oftast annars en dunkel dröm.