Läs inte om vidare om du vill undvika att få reda på detaljer som kan påverka din egen läsning.
Den må vara nästan 700 sidor lång men lever upp till epitetet page turner. Jag var fast direkt. Några anledningar:
* Karaktärerna engagerar. Särskilt Martin Berg, den medelålders förläggaren vars egna författarambitioner fått stå tillbaka för livet som ensamstående förälder. Han har också uppenbara problem att skriva som han lär (det finns inget som heter inspiration, det är bara att skriva, skriva, skriva som gäller).
* Det är mycket Göteborg. Även om stora delar utspelar sig på åttitalet känner jag lite särskilt för alla beskrivningar av gator och platser som jag själv rörde mig mycket i under min egen universitetstid på JMG.
* Lydia Sandgrens språk.
* Boken väcker frågor och ger igenkänning. Alla har vi varit unga och pinsamma och de flesta av oss fortsätter att vara pinsamma trots att vi bli äldre.
Den röda tråden i berättelsen är Cecilia Berg (superintelligent akademiker och maratonlöpare) som en aprildag på 90-talet plötsligt försvinner. Bakom sig lämnar hon maken Martin Berg och sina två barn Rakel och Elis. Romanen utspelar sig både före och efter försvinnandet och utspelar sig till stora delar under 1980-talet då Martin Berg, och sedermera även Cecilia Berg, utvecklar en nära och livslång vänskap med konstnären Gustav Becker.
Jag fortsätter att tänka på alla tre även efter att ha läst klart. Jag tror att det är en av anledningarna till att Samlade verk blivit en sådan stor succé. Både karaktärerna och atmosfären hänger kvar i mig på samma sätt som när jag första gången såg tv-serien The Wire. Jag vill dyka in i boken och bara stanna kvar där. Det bjuds på så mycket kulturströssel att ingen med minsta lilla wanna be-författare inom sig kan låta bli att mumla orden cringe och mys samtidigt.
OBS spoiler alert
En annan framgångsfaktor lär vara att man inte får svar på alla frågor. Här är några som jag själv undrar över:
– Varför berättar Fredrikke om den brittiska arkeologen för Rakel och Elis?
– Varför berättar Gustav inte allt han vet under så många år?
– Hur upplever Martin den ovannämnda, när han till fullo inser vad Gustav har vetat?
– Varför byter Cecilia plötsligt fokus efter att ha klarat av mastodontprojektet med sin avhandling?
Det är alltså först mot slutet som Sandgren förtjänstfullt börjar knyta ihop denna säck av plågsamheter. Det stora mysteriet är ju varför Cecilia övergav familjen. Inte heller hon tecknas direkt i ett förmildrande sken, men i detta beslut står man vid det laget helt på hennes sida.
Jag är förvisso inte alls en lika beläst eller kulturellt utvecklad man som Jonas Thente men jag har svårt att hålla med. Martin Berg väcker stark sympati hur medelmåttig han än må vara. Och att Cecilia Berg skulle vilja rymma även från Gustav Becker verkar orimligt med tanke på deras historia och fortsatta varande. Men visst, tanken på att bara lämna allt har väl alla någon gång lekt med. Men frågan är väl vad man skulle ersätta tomrummet med? Räcker litteraturen och de klassiska språken ens för någon som Cecilia Berg?
Det har inte fungerat så bra hittills men jag provar igen att skicka in en bloggpost via mejl. Tidigare vet jag att det skitit sig med våra svenska bokstäver å, ä och ö som alla visat sig med konstiga krumelurer.
Det blev en värdig avslutning på 2020. Stillsamt med familjen. Jag läser nyheter om att nyårsnatten var ovanligt stökig men här i Tanto kändes lugnare än tidigare. När vi gick ut på bron strax före midnatt för att se på fyrverkerierna över Årstaviken var där ovanligt få människor. Barnen hade gärna sett att jag köpt egna smällare men jag ångrade mig när jag kom till Järnia och mannen bakom disken påminde om de nya reglerna om att allt skjutande är tillståndspliktigt.
Idag är det ännu mer stillsamt. Regnet hänger i luften och ingen i familjen var uppe före halv tolv. Det är ett långt jullov som vi konstaterade igår på Urban deli. Jag träffade födelsedagsbarnet Mattias på uteserveringen där för att överräcka en present (Samlade verk) och prata en stund. Det gjorde min dag.
Nyårsdagen kommer att bli lång även den, trots att klockan redan passerar normal lunchtid. Det var okej väder tidigare men det gick över.
Men jag måste ut en sväng, yngsta sonen ska också med, vare sig han vill eller inte.
Nästa vecka börjar jobbåret och jag ser framemot det mer än vanligt.
Everybody else are still asleep. It's not even early, we've all flipped the hours and the kids are staying up far too late day after day (sorry, night after night). We'll have to fix that before school starts again.
I'll have the first cups of coffee alone I guess.
The last shivering day of the crappy year 2020, well what is there to say. We won't have a party. Me, my wife and the kids will eat a nice dinner at home, stay up late, maybe go outside for a bit in search fore some fireworks in the sky, wish each other a happy new year and go to bed. It will be what it is. It will be a reasonable closing of 2020.
One really good thing happened some days ago, but I’ll have to get back to that later. It’s too early to talk about it.
Jag visste att det skulle bli ett långt och långsamt jullov. Bitvis mentalt krävande att röra sig i hemmet hela dagar bland barn som har tråkigt. Strategin jag lagt består av tre aktiviteter; sova, läsa, springa. När jag efter några dagars vilsenhet drog mig till minnes att det var just så jag planerar denna ledighet kändes allt bättre. Igår läste jag ut Mina drömmars stad, idag började jag på Samlade verk och trots att jag sov till klockan 10 känner jag ingen nedstämdhet. Jag ska strax ut och springa i regnet. Den yngsta sonen har blicken klistrad vid sin mobil och jag tänker inte lägga mig i. Dottern kläder pussel med min fru och det tänker jag verkligen inte störa. Den äldste tonåringen kommer att sova till klockan tre. Så får det vara med det.
Jag har aldrig tidigare läst Per-Anders Fogelströms Stad-serie, romansviten om Stockholm som startar 1860. Nu när jag börjat på första delen är jag glad att jag väntat. Jag hade inte alls haft samma behållning av den om jag läst den med mindre erfarenhet av att bo i den här staden. Barnängen, Nytorget, Vita bergen är idag mycket välbekanta platser för mig och jag har bättre koll på deras historia nu än jag hade som nyinflyttad. Stockholm blir bara mer intressant ju längre tid jag vistas här. Att läsa Mina drömmars stad förstärker den känslan ytterligare.
#books#södermalm
December 24, Christmas Eve, is when the big stuff happens in Sweden. That’s the day when Santa is coming, when you share gifts and eat a festive meal together with friends and family. It’s because the Nordic countries back in the days considered the start of a new day being when the sun sets. That meaning Christmas Day starts on the 24 of December.
The date on this post makes the whole thing even more confusing. I started to write it yesterday (on the 25th) but finished it just now in the 26th.
Det lackar mot jul och dagarna går långsamt
Men jag hade en trevlig promenad och lunch med syrran tidigare i dag. Jag hann vara ute i flera timmar under den ljusa tiden på dagen.
It’s late. The teenager has a friend over. The twins have a friend over. They’re staying over night. I am tired. I want to get to sleep but find it hard when all the young ones still are awake. I feel a bit trapped in my own home. My wife are still up, I’m in bed writing this. I feel a bit sad for no specific reason. We’ve had a good day, I took my daughter and her friend to one of the ice skating places and we stayed for hours. We got plenty of daylight and exercise. Still, I am feeling a bit sad right now.
Me and my wife just watched Citizen Kane. Never saw it before. What a great movie. Also a bit sad.
