andreas

Min vän Johannes har rätt. Det bästa med hela Devs är scenen i första avsnittet när den ymnigt skäggige tech-mogulen Forest äter sallad med händerna under ett möte med tre unga start up-snubbar.

Jag såg precis klart hela serien och även om det finns mycket annat fint innehåll så är den scenen one of a kind. Det verkar fler tycka. I den här artikeln utvecklar skådespelaren Nick Offerman som spelar Forest sina tankar om handätning. Han tror det kommer tillbaka. Bestick är för samtiden. Morgondagen är fingrarnas, tycker han:

Silverware is probably overrated, I think. I think as we continue to evolve as a species, we’ll get back to eating with our hands. It’s just convenient.

Well, pandemin som härjar fritt över jorden just nu kanske utmanar den tanken något, men i övrigt är jag för. Så länge vi upprätthåller detta idoga handtvättande borde det inte vara någon fara. Jo, en sista sak. En liten spoiler. Det blir tyvärr bara en scen med salladsätning på åtta avsnitt. Jag hade hoppats på någon liten handätning i sista, men icke.

#devs #handeating

Comedians in cars getting coffee som sagt. Jag har fastnat i det. I dag såg jag avsnittet där Jerry Seinfeld hänger med Michael Richards, han som gör Kramer. Michael Richards är en bruten man, för evigt ställd i skamvrån efter att ha gjort rasistiska påhopp mot en besökare i publiken vid en av sina stand up-shower. Det verkar inte som att medverkan i vännens åkabilochdrickakaffe-program gav Richards karriär en nystart, men de båda herrarna fick en trevlig dag i en gammal WV-bubbla med hipsterkaffe i alla fall. #comediansincarsgettingcoffee

Det är så vi jag försöker tänka, att i jämförelse med så många andra runt om i världen befinner vi i vår lilla familj tamejfan i paradiset. Jag gick upp och ut i morse, sprang en sväng i solen efter att ha fått i väg barnen till skolan (som de gillar) och sedan jobbade jag hemma i vardagsrummet några timmar. Åt lunch med min fru som också jobbar hemma, jobbade lite mer och sedan ramlade barnen in igen. Vi käkade, pratade, jag och dottern gick på kvällspromenad. Allt är bra i det. #personal

Det är något med this show som jag inte vill vara utan. Först störde jag mig på flera saker: 1. Jerry Seinfeld. 2. Bilarna. 3. Det styrda upplägget. Men efter ett tag började jag verkligen gilla allt. Jag blir nyfiken på Jerry Seinfeld eftersom han verkar så unlikeable bakom den där leende ytan. Och varför klappar alla i händerna hela tiden? Det är så märkligt. Jag minns inte om Jim Carrey gör det i första avsnittet men Jimmy Fallon gör det precis hela tiden, och Jerry själv gör det. Liksom lutar sig framåt och slår ihop händerna samtidigt som han skrattar tillgjort. Vad är det ens? Gör folk så när man har kul? I don’t know. Seinfeld som älskar detaljer borde titta på sin egen show i efterhand och skriva något vasst om komikers sätt att klappskratta. Det är för övrigt det bästa i hela serien så här långt (har snart tagit mig igenom första säsongen) hur Seinfeld förklarar när någon säger något kul, varför det är kul. Ofta handlar det om att ett visst ord betonas framför ett annat. Och yes, sådant är ofta skillnaden mellan roligt och oroligt. Ett exempel från serien är när Seinfeld träffar Julia Louis-Dreyfus och hon berättar en anekdot om hur det oftast uppstår bråk mellan henne och maken. Hon pekar på kanten av bordet och säger ”varför ställer du pepparkvarnen där?” Seinfeld skrattar (klappskrattar) och säger ”vet du varför det där är roligt? För att du betonade varför och inte där.”

Jag har fått möjlighet att ge bort en Pro subscription på Write.as till någon. Är du sugen på att börja blogga igen som vore det -99 och vill slippa allt onödigt? Hit me up.

Sista lediga dagen på påskledigheten och vaknar trött och jävlig. På dåligt humör helt enkelt. Min fru börjar rensa undan vinterkläderna men jag klarar inte av det nu utan går ut. Köper det där batteriet som måste bytas i bilnyckeln och handlar lunch. Grillkol, korv med bröd, surkål. När jag är tillbaka är alla redan på gång med annan lunch. Jag tänder grillen ändå. Mer eller mindre tvingar alla barn att ta med sig sina snabbnudlar ut till grillplatsen och hetsar en granne att hänga på också. Min fru stannar. Det blir inte så trevligt som jag tänkt. Lite för kallt. Och bara jag vill äta korv. Men grannpappan äter en för att vara snäll.

Sedan går jag in och börjar fixa den där kastrullhängaren i köket som jag tänkt göra i typ två år. Det är en sådan dag.

Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en död grävling på dasset, en död räv i vedboden och en död uggla i ladan. Idag, när jag gjorde vårpremiären ute på torpet, var det dags för nästa otrevliga överraskning. Det blev en repris. För andra gången klev jag in i vedboden för att inspektera lagren och möttes av en omisskännlig lukt av någonting dött. Jag stannade till och letade efter källan genom att långsamt svepa med blicken i dunklet och bakom skottkärran låg den. Rödlätt och lurvig och stendöd. Ånej var min spontana reaktion. Inte igen. Jag avskyr att hålla på med döda djur. Aldrig känner jag mig så ynklig som då. Men vad gör man. I vedboden kan man inte ha döda djur som ligger och ruttnar. Jag hämtade en spade och ropade på Helene. ”Det har hänt igen. En död räv i vedboden.” Hon kom och tillsammans fick upp rackaren på skottkärran. Helene var modigare än mig och vågade nästan ta i den med sina handskbeklädda händer. Men bara nästan.

Sedan grävde jag en grop där vi välte ner den. RIP räven. Räknar nu med att det dröjer åtminstone ett år innan det är dags igen.

Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.

#torplife

I like to have a custom domain even though it doesn’t really matter much. I found a cheap and decent one at iwantmyname.com. Andreas was taken of course but I cut out all the vowels and got a good version of it.

Today is going to the countryside day. I am really looking forward to it. I’ll come back with pictures from #torplife.

Jag läste om programmet Standard notes på en blogg och laddade ner det. Det är en krypterad anteckningsapp. Det krävs att du loggar in för att kunna läsa och skriva och det du skriver där är säkert förvarat för bara dig. Om du du tappar lösenordet kommer du inte kunna begära ett nytt, all data går förlorad. Jag får se hur mycket jag kommer att använda den, men måste säga jag gillar idén.

A fish called Wanda

Tittar på tv. A fish called Wanda. John Cleese. Jamie Lee Curtis. Vilken rulle ändå.

Och dessförinnan Karate Kid med barnen. Originalet från 1984. Med Ralph Macchio. Googlade honom och läste att han 2013 spelade sig själv i ett avsnitt av When I met your mother.