Just looking around.
It's been a stressful start of the week with too many meetings and unfinished business at work. I am currently writing SEO-copy for the new Byggindustrin site and that's not done in a pisskvart as we say in swedish. But it will be done, eventually. I am looking forward to the launch of the new site because I know it will serve us better than the old one. Well that's all for now.
Det hade varit lättare med en lång och bra stege men nu fick det gå ändå. Det hade också varit lättare med motorsåg men någon sådan har jag aldrig haft. Jag klättrade bäst jag kunde och växlade mellan den stora och den lilla bågsågen. Det blev rätt bra tror jag. Egentligen hade jag velat ta ännu mer men jag nådde inte längst upp. Även om det inte blir så mycket äpplen i år heller så kanske det ändå får lite ny kraft och lever ett tag till. Det är ett vackert träd. Helene tog bilden. #torplife
Det var lördag morgon och packning och resa till Hägerstensåsen för fotbollsmatch med dottern. Det var kallare än jag planerat för och jag stod där och frös intill sjumannaplanen. En av papporna berättade att han var helt utan konsultuppdrag sedan ett par veckor tillbaka och att hans frus provanställning inte blivit förlängd. Jag och Helene har tur. Vi ska vara glada över att inte ha blivit hårdare drabbade så här långt. Mediebranschens ras har bara börjat men för varje vecka som innebär avlönat arbete är en bra vecka. Det är så man måste tänka. Finliret får komma sedan.
Matchen slutade i storförlust. 8-2. Men dottern kämpade hårt och sprang både upp och ner och var själv nöjd med insatsen. Vi mellanlandade för en burgare på T-Centralen vilket det var en surrealistisk upplevelse. Coop och Burger King på nedre plan höll stängt och det totala antalet personer som var där för att åka tåg, ja det var inte många.
Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.
Framme på torpet sköljde frihetskänslor över mig direkt. Det besvärliga mår inte bra här. Lasset ved vi köpt av en granne stod levererat och klart utanför vedboden och när jag fått in allt var jag som en annan. Barnen förändras också. Leker. Återupptäcker. Gör sig hemmastadda. Jag känner tacksamhet.
Sedan jag började blogga igen här på W.A har jag läst TMO:s personal zine varje dag. Han är amerikan någonstans i södern och en av de flitigaste bloggarna jag vet, med flera uppdateringar per dag. Men sedan helgen är det tyst från TMO. Det senaste inlägget är från i söndags. Jag börjar undra vad som hänt. Jag vet att han suttit i karantän en längre tid på grund av #covid19 och sällan lämnar hemmet. Kanske har han drabbats av skrivkramp eller bara tappat lusten.
Jag har i princip aldrig ägnat mig åt stretching, eftersom jag inte känt något behov av det. Smidighet är inget jag eftersträvat och jag har inte upplevt någon extrem stelhet. Alltså har jag låtit bli. Sparat tiden till annat. Nu plötsligt har det börjat krypa i mina ben och muskler. Jag springer och rör på mig i princip som vanligt trots #covid19 men vaknar på morgnarna av en känsla som påminner om barndomens växtvärk. Jag vill dra och sträcka ut mina ben och leder precis hela tiden. Vad är detta? Är det åldern? Är det början till reumatism? #löpning
För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting.
#bettercallsaul
I was surfing in on ndrs.work just to check things out and there was nothing! My heart started to pump hard. I've had a tough day at work where problems have been stacking up (some of them tech related) and thought “noooo not W.A as well”. Fortunately it wasn't a big deal. I had signed up with an old credit card that was valid only until yesterday. Problem fixed. The blog is up and running again.
Måndag som fan. Har jobbat i motvind hela dagen. Möten och möten men solen sken och jag och Helene både började och slutade arbetsdagen med en promenad. Ulf Lundells rader ”snön faller och vi med den” har jag haft i huvudet och det gör inget. Tisdag väntar och bra är det.
Träffade en journalistkollega igår. En mycket duktig sådan. Trevlig också. Vi har aldrig jobbat ihop men var samtidigt på DN för cirka tolv år sedan. Vi pratade om lokaljournalistiken och Stockholm och allt det där som är mitt favoritämne. Han tyckte jag skulle starta något eget. Bara dra igång. Koncentrera sig på att göra bra journalistik och inte tänka så mycket resten. Affären kan komma i efterhand tyckte han. Well, jag gillar den inställningen men den kräver både tid och pengar från annat håll. Hur som helst hade det varit kul som fan.
Jag läser Vardagar av Ulf Lundell. Det är monotont och bra. Han gnäller och ifrågasätter både sig själv och andra. Undrar vad fan han håller på med och undrar vart fan världen är på väg. Det är allmängiltigt. Bitvis roligt. Hela tiden intressant konstigt nog.
Köpte ett par nya löparskor på nätet för första gången i mitt liv. Tror faktiskt att det blev ett bra köp. Mätte fötterna noga och läste storlekstabell. Ska tas ut på premiärrunda idag.
Imorgon är det måndag och arbete igen. Det är som det är med det.
Nu ska jag resa mig och brygga en kanna kaffe. Jag hade gillat om min fru gjorde det, men hon sover. Jag vaknar numera alltid tidigt. Som en gubbe. Det är kanske det bästa med Lundells Vardagar, berättelsen om att bli gammal. Närma sig 70 och känna hur kraften försvinner. Jag längtar inte efter den grejen. Det är tack och lov ganska många år kvar.