Att ta upp egen delikatesspotatis och servera den till middag har något speciellt. Odlingarna ska Helene ha äran av, men jag har grävt landet så delaktighet finns. God så inihelvete var den.
Ännu mer do it yourself blev det efter middagen då jag äntligen fick tummen ur och kokade gelé på svartvinbären jag plockade häromdagen. Fyra burkar blev det. Perfekt för höstens middagar. Jag äter ju inte stek men barnen gör och gelé är gott till allt med potatis 🥔 . Vem gillar inte gelé liksom.
EDIT: Gelén blev inte bra, den stelnade inte som den ska, antagligen för att bären hunnit bli övermogna. Mot slutet av säsongen minskar andelen pektin i bären som behövs för att gelén ska stelna. Jag får åka till affären i dag och köpa pektin på burk och koka om hela batchen.
I read this over at An open letter and all I want to say it’s “no you’re not cringe, keep doing it”.
This author’s post on rural America was worth reading. I’ll come back to Brendan Halpin.
Talk to Fa was another nice personal blog I stumbled upon.
All write.as blogs that interests me are personal like these three.
They are kind of hard to find but when you’re in you feel rewarded.
Let’s keep this thing going.
Vi blev bjudna på middag hos mamma och pappa idag. Det blev hemgjord chokladpudding med svartvinbärssylt och vispad grädde till efterrätt. En fantastiskt god kombination som jag inte ätit sedan barnsben.
Skorna står på tork. Jag tittar på dem och känner stor tillfredsställelse. Jag genomförde samma träningspass som igår. Fem korta simsträckor varvade med fem korta spring samt avslutning med en trekilometerslöpning. Kroppen var trött till en början men en bit in kändes det faktiskt bättre än igår.
Efteråt värmde jag en och en halv liter vatten i kokaren, fyllde campingduschen och tvagade mig i kabinen jag byggde i juni vid de stora träden bakom grönsakslandet. Det var en av de bättre duschupplevelserna i år.
Man ska notera sådant, de små grejerna som är något extra.
Fäller upp datorn i köket, häller upp en kopp kaffe och äter havregrynsgröt med jordnötssmör. Jag småjobbar lite, frivilligt, egentligen har jag semester.
Planen är att snart ge mig ut på en träningsrunda.
Det tar emot mer än vanligt, men jag vet att det kommer att kännas bra efteråt.
Jag ska klippa lite häck sedan också, kapa ner det fula buskage som skyddar oss från väggdamm. Inte ta ner det helt, bara korta den på toppen. Jag har lånat pappas häcksax, gammal och skrikig men hundra gånger bättre än den analoga jag har här.
Min fru sitter också i köket, hon jobbar på riktigt, laptopnomad som hon är. Tvillingarna ligger och sover på vinden. Det är måndag i augusti och solen är med oss i dag.
Det grå har dominerat ett tag. Som ett lock har det legat över fälten och skyndat på skymningen. Idag bröt ljuset igenom. Vi tände grillen och åt på gaveln medan solen sjönk bakom skogen på andra sidan åkern.
Jag tog disken efteråt. Stod ute och lyssnade på syrsorna.
Jag och Helena ska göra en repris från förra året och ställa upp som mixat lag i Sigtuna swimrun den 27 augusti. Det kommer att bli jobbigare för mig än förra gången, antal simpass den här säsongen kan räknas på en hand.
För att förbättra oddsen körde jag ett på egen hand idag. Jag sprang ner till sjön där jag gjorde fem korta varv, med löpning och sim om vartannat. Efteråt sprang jag tre kilometer för att ge flåset en omgång till.
Jag kommer att behöva göra om det så ofta jag hinner.
Där är efter att min fru snackat om den här serien som jag börjat titta. Varför jag gillar det vet jag inte riktigt. Egentligen bryr jag mig inte alls om vem som får driva restaurangen på det femstjärniga hotellet The Langham i London. (Ett rum kostar runt 10 000 kronor per natt enligt bokningssidorna.)
Ändå har det något.
Utöver att laga god mat måste de tävlande kockarna kunna räkna och presentera ett koncept. Deras typ av mat måste gå att presentera med en enkel pitch och den ska ligga högt på Instagramindex. Dessutom måste det gå att dra in stora pengar på den.
Karibiskt står mot grönsaksbaserat och nordiskt och något galet teaterkäk som serveras av utklädda människor som tänder eld på grejer.
Trots att det är lite låg puls hela tiden och inte har särskilt mycket drama så fortsätter jag att titta – trots att det är för larvigt och för seriöst på samma gång.
The rain keeps falling. Så trist. Jag har sett framemot åtminstone uppehållsväder den här sista sommarveckan.
But the weather is not to be tamed, it is what it is.
Barnen har accepterat läget och ägnade dagen åt Monopol. Bra så.
Min vän Tjurn har rätt. Man mår som bäst när man får vara ute på landet och röja. Gå i samma kläder dag efter dag, pula med något på gården, köra sly.
Idag klippte jag ner en ful häck och körde bort skiten till en stor rishög. Det var mycket tillfredsställande. Istället för att lyssna på någonting samtidigt hade jag tystnad runt mig och lät tankarna vandra. Jag tänkte lite på barnen, mina vänner och på jobb.
Livet på en pinne.
