Noteringar efter att ha läst Samlade verk av Lydia Sandgren (spoiler alert)
Läs inte om vidare om du vill undvika att få reda på detaljer som kan påverka din egen läsning.
Den må vara nästan 700 sidor lång men lever upp till epitetet page turner. Jag var fast direkt. Några anledningar: * Karaktärerna engagerar. Särskilt Martin Berg, den medelålders förläggaren vars egna författarambitioner fått stå tillbaka för livet som ensamstående förälder. Han har också uppenbara problem att skriva som han lär (det finns inget som heter inspiration, det är bara att skriva, skriva, skriva som gäller). * Det är mycket Göteborg. Även om stora delar utspelar sig på åttitalet känner jag lite särskilt för alla beskrivningar av gator och platser som jag själv rörde mig mycket i under min egen universitetstid på JMG. * Lydia Sandgrens språk. * Boken väcker frågor och ger igenkänning. Alla har vi varit unga och pinsamma och de flesta av oss fortsätter att vara pinsamma trots att vi bli äldre.
Den röda tråden i berättelsen är Cecilia Berg (superintelligent akademiker och maratonlöpare) som en aprildag på 90-talet plötsligt försvinner. Bakom sig lämnar hon maken Martin Berg och sina två barn Rakel och Elis. Romanen utspelar sig både före och efter försvinnandet och utspelar sig till stora delar under 1980-talet då Martin Berg, och sedermera även Cecilia Berg, utvecklar en nära och livslång vänskap med konstnären Gustav Becker. Jag fortsätter att tänka på alla tre även efter att ha läst klart. Jag tror att det är en av anledningarna till att Samlade verk blivit en sådan stor succé. Både karaktärerna och atmosfären hänger kvar i mig på samma sätt som när jag första gången såg tv-serien The Wire. Jag vill dyka in i boken och bara stanna kvar där. Det bjuds på så mycket kulturströssel att ingen med minsta lilla wanna be-författare inom sig kan låta bli att mumla orden cringe och mys samtidigt.
OBS spoiler alert En annan framgångsfaktor lär vara att man inte får svar på alla frågor. Här är några som jag själv undrar över: – Varför berättar Fredrikke om den brittiska arkeologen för Rakel och Elis? – Varför berättar Gustav inte allt han vet under så många år? – Hur upplever Martin den ovannämnda, när han till fullo inser vad Gustav har vetat? – Varför byter Cecilia plötsligt fokus efter att ha klarat av mastodontprojektet med sin avhandling?
Just Cecilia Berg väcker frågor. Jonas Thente avslutar i DN Kultur sin recension med att ställa sig på hennes sida:
Det är alltså först mot slutet som Sandgren förtjänstfullt börjar knyta ihop denna säck av plågsamheter. Det stora mysteriet är ju varför Cecilia övergav familjen. Inte heller hon tecknas direkt i ett förmildrande sken, men i detta beslut står man vid det laget helt på hennes sida.
Jag är förvisso inte alls en lika beläst eller kulturellt utvecklad man som Jonas Thente men jag har svårt att hålla med. Martin Berg väcker stark sympati hur medelmåttig han än må vara. Och att Cecilia Berg skulle vilja rymma även från Gustav Becker verkar orimligt med tanke på deras historia och fortsatta varande. Men visst, tanken på att bara lämna allt har väl alla någon gång lekt med. Men frågan är väl vad man skulle ersätta tomrummet med? Räcker litteraturen och de klassiska språken ens för någon som Cecilia Berg?