I read this over at An open letter and all I want to say it’s “no you’re not cringe, keep doing it”.
This author’s post on rural America was worth reading. I’ll come back to Brendan Halpin.
Talk to Fa was another nice personal blog I stumbled upon.
All write.as blogs that interests me are personal like these three.
They are kind of hard to find but when you’re in you feel rewarded.
Let’s keep this thing going.
Came here a couple of hours ago. The twins in the backseat with a friend of theirs. Me and my wife in the front. We stayed at McDonald’s in
Strängnäs to have a burger and made it to the grocery store out here just before they closed. Bought breakfast for tomorrow.
Now we’re drinking wine laying in bed listening to the fire in the stove. Outside it’s dark. The kids are watching a movie on the laptop somewhere else in the house.
It’s a good day. My final day at DN also.
The week started okay after all. I woke up this morning tired as hell without energy or geist, but well at work the day turned out better than expected. Some problems were solved, some postponed and some got done.
Never went for a lunch walk and had a quick lunch I (afterwards it felt like I had forgotten to chew the food properly) and when I got home I got my punish. Entered the hall with a burning stomach ache I now am trying to cure with tea. Sometimes I forget to drink water during the day, I am a person who never gets thirsty, but today I did some proper dehydration work. I recently read some information from the Swedish parallel to NHS that not enough water can give you stomach ache. Still, I’m sitting here with a belly feeling sore.
I found this blog post interesting. I recognise my own behaviour in what Ridwan is describing. I want to read more, still I don’t. Maybe there is some truth in the statement that you can push yourself to read more if you start to identify yourself as a reader. On the other hand, I consider myself being a reader, still I’m not reading enough. Nothing is stopping me from laying down the phone and picking up a book.
Am I identifying myself the wrong way? Maybe. Or am I just being to hard on myself. Sometimes I read, sometimes I do other things.
Snart kan du hitta den här bloggen på aj.ms. Jag tyckte det var kort och bra. Och det går att bygga en massa olika namn på den förkortningen. Allt jobb med sten till exempel, All jazz måste stöka eller Albatrossen jagar med stil. Det är lite valfritt. Du kan göra lite som du vill.
Jag kommer att betrakta detta som min dagliga blogg.
Godnatt.
•••
Update November 2021.
Nothing of the above is accurate anymore.
#personal#swedish
Jag har varit ledig i drygt två veckor och det har varit extremt stillsamt. I dag var ett avbrott. Det var längesedan jag kände mig så trött, antagligen på den spänning som släppte. Jag berättar mer inom kort.
#personal
I love this digital way of fast writing that goes online immediately. All I need is my smartphone.
All my notes at work (journalist) are digital notes as well. Back in the days I used paper and pens but the transcription part, when the handwriting had to be transformed to digital text, took way too much time so I gave that up. For the same reason I try not to rely too much on recorded interviews. If a record I see the audio file as a backup, I can go back and listen if I missed a detail or if I have to double check something. Sometimes I forget to make good notes during a conversation/interview and that’s always a hassle afterwards.
With all that said I start to re-evaluate the analog writing, all handwritten things. There’s something special about it, something that never can be digitalised: the feeling of holding a pen in hand and move it with just the right amount of pressure onto the paper. You create words. And if you get something wrong you will have some problems. It’s very hard to delete words on paper without traces. The handwriting acquire thinking in advance. It’s not always good, quite the opposite actually if you ask me. One of the good things with the kind of writing I’m doing right now is that it’s very direct, I’m hammering down my words to use the expression TMO used in a well written post about blogging the other day.
Yesterday I really had to do some thinking before I set down to write. In the first time in many years I wrote a classic enveloped letter to an old friend, a relative that means a lot to me but who I rarely see or talk to. To write a classic letter during Christmas time felt like the right thing to do. It won’t interfere. I hope she’s able to read my handwriting though. Maybe I’ll get a response! When was last time you got a handwritten letter?
I really enjoyed reading this blog post by TMO and the response from Jet Girl. My native language is not English so this would be a more well written thing if I’d done it in Swedish but sometimes I want the WA community (if you could call it that) of bloggers/personal writers to be able to understand what I write. Even if I don’t blog with a goal of making money or reach out to the masses, it is more fun doing it knowing at least someone could read it. I work as a journalist and that kind of writing is supposed to attract audience and in some ways educate. Here, on my personal blog, I write freely (!), about this and that because I want to. Because it makes me feel good. Because a day with writing, even a short note on a subject no other person is interested in, is a better day than a day without writing.
Läs inte om vidare om du vill undvika att få reda på detaljer som kan påverka din egen läsning.
Den må vara nästan 700 sidor lång men lever upp till epitetet page turner. Jag var fast direkt. Några anledningar:
* Karaktärerna engagerar. Särskilt Martin Berg, den medelålders förläggaren vars egna författarambitioner fått stå tillbaka för livet som ensamstående förälder. Han har också uppenbara problem att skriva som han lär (det finns inget som heter inspiration, det är bara att skriva, skriva, skriva som gäller).
* Det är mycket Göteborg. Även om stora delar utspelar sig på åttitalet känner jag lite särskilt för alla beskrivningar av gator och platser som jag själv rörde mig mycket i under min egen universitetstid på JMG.
* Lydia Sandgrens språk.
* Boken väcker frågor och ger igenkänning. Alla har vi varit unga och pinsamma och de flesta av oss fortsätter att vara pinsamma trots att vi bli äldre.
Den röda tråden i berättelsen är Cecilia Berg (superintelligent akademiker och maratonlöpare) som en aprildag på 90-talet plötsligt försvinner. Bakom sig lämnar hon maken Martin Berg och sina två barn Rakel och Elis. Romanen utspelar sig både före och efter försvinnandet och utspelar sig till stora delar under 1980-talet då Martin Berg, och sedermera även Cecilia Berg, utvecklar en nära och livslång vänskap med konstnären Gustav Becker.
Jag fortsätter att tänka på alla tre även efter att ha läst klart. Jag tror att det är en av anledningarna till att Samlade verk blivit en sådan stor succé. Både karaktärerna och atmosfären hänger kvar i mig på samma sätt som när jag första gången såg tv-serien The Wire. Jag vill dyka in i boken och bara stanna kvar där. Det bjuds på så mycket kulturströssel att ingen med minsta lilla wanna be-författare inom sig kan låta bli att mumla orden cringe och mys samtidigt.
OBS spoiler alert
En annan framgångsfaktor lär vara att man inte får svar på alla frågor. Här är några som jag själv undrar över:
– Varför berättar Fredrikke om den brittiska arkeologen för Rakel och Elis?
– Varför berättar Gustav inte allt han vet under så många år?
– Hur upplever Martin den ovannämnda, när han till fullo inser vad Gustav har vetat?
– Varför byter Cecilia plötsligt fokus efter att ha klarat av mastodontprojektet med sin avhandling?
Det är alltså först mot slutet som Sandgren förtjänstfullt börjar knyta ihop denna säck av plågsamheter. Det stora mysteriet är ju varför Cecilia övergav familjen. Inte heller hon tecknas direkt i ett förmildrande sken, men i detta beslut står man vid det laget helt på hennes sida.
Jag är förvisso inte alls en lika beläst eller kulturellt utvecklad man som Jonas Thente men jag har svårt att hålla med. Martin Berg väcker stark sympati hur medelmåttig han än må vara. Och att Cecilia Berg skulle vilja rymma även från Gustav Becker verkar orimligt med tanke på deras historia och fortsatta varande. Men visst, tanken på att bara lämna allt har väl alla någon gång lekt med. Men frågan är väl vad man skulle ersätta tomrummet med? Räcker litteraturen och de klassiska språken ens för någon som Cecilia Berg?
I was surfing in on ndrs.work just to check things out and there was nothing! My heart started to pump hard. I've had a tough day at work where problems have been stacking up (some of them tech related) and thought “noooo not W.A as well”. Fortunately it wasn't a big deal. I had signed up with an old credit card that was valid only until yesterday.
Problem fixed. The blog is up and running again.