Söndag it is, och arbetet gör sig påmint igen. Efter middagen tar jag buss 414 till tåget. Jag lämnar Helene och barnen i gassande sol och en sommarkväll man bara vill tumla runt i. Men jobb it is som sagt i två veckor till och jag vill ogärna sitta på torpet vid en dator och vara mentalt frånvarande hela dagarna. Helene klarar det där bättre. Jag blir stressad. Och eftersom storbarnet åkt tillbaka till stan fyller jag en även en föräldrafunktion genom att åka hem några dagar.

Strax i Flen nu. Tåget kom och gick i tid. SJ har tydligen slutat med varannat säte tomt. Massor av folk på tåget.

Det är fina dagar jag lämnar efter mig. Födelsedagsfirande, midsommarfirande, häng på badstranden, hopp från klipporna, löpning i morgonsolen och kvällspromenader med barnen. Allt blir bra när vädret visar vad det kan. Om jag skulle ha jobbat med svensk tv- eller filmproduktion så hade jag uppmanat alla med en kamera att åka ut i landet och samla genrebilder. Darrande heta grusvägar, rågfält kantade av blåklint och röda stugor. Vilken ögonfest. Jag är snart är tillbaka. #torplife

Det är ett par veckor kvar innan jag kliver in i semestern och på allvar flyttar ut på torpet. Helene och tvillingarna är redan parkerade här men jag måste stöka av lite jobb först. En uppsida är att det ger tonåringen några veckor extra i stan.

Semester eller inte. Alldeles oavsett så blir det här starten på årets upplaga av #torplife, en serie blogginlägg där jag skriver alldeles för mycket om min egen semester alldeles oavsett intresset eller ej. Men sommartid är tid for hobbies och det här är min.

Midsommarhelgen har bjudit på det bästa vädret på decennier och sällskapet har varit outstanding. Den största segern idag var att vi fick med alla tre barn på en ganska lång kvällsrunda på cykel. Ljuset och färgerna gjorde allt vykortslikt. Landskapet här är något av det vackraste jag vet. Det är folk i stugorna här omkring men det märks att trycket är ett annat än vanligt. Och det går varken att köpa ägg eller honung från granngården som vi brukar.

Årets första skaparprojekt är igång. Den bänk jag byggde till farstubron för ett par år sedan ska få sällskap av en likadan (ungefär). Jag lär återkomma om detta på alldeles för många sätt. Jag förvandlas till en stark Kirschsteiger när jag är här.

Well, that’s all for now. Jag är snart tillbaka.

PS. Den första bilden på en död fågel visar att följetongen av döda djur fortsätter. Jag hittade den där blåmesen där inne idag, väldigt livlös låg den innanför dörren. Det är något med torpet. Djur slutar leva här. 2011 var det en död grävling på dass. Senare samma år hittade jag en död räv i vedboden. Sedan har det blivit en död uggla och ännu en räv. Vad är det nästa gång?

Satte bilbatteriet på pakethållaren och cyklade hem

Bilen gick inte att starta, berättade min fru på telefon. Jag var kvar i Stockholm och skulle inte ut till landet förrän på kvällen, men att jag skulle kunna få igång bilen, nej. Vi enades om att det verkade vara batteriet och att Raggar-Nicke skulle kunna hjälpa. Hans garage är granne med stugan och han har ryckt ut förut. Jodå, han hade en laddare som han kunde komma över med till min fru. Jag berättade om upplägget för henne och återgick till jobbet samt planerade för att hinna handla det viktigaste i samband med att jag tog mig Centralen. Det fick bli buss sista biten ut till torpet istället för skjuts. Lyckligtvis fanns det en som tajmade tågets ankomst till Katrineholm.

Resan gick bra. Och laddaren var inkopplad när jag kom till torpet. Många timmar senare hade dock inget hänt vad gäller möjligheten att starta bilen. Vi behöver den här ute. Det här var ett problem.

Morgonen efter tog jag cykeln till Katrineholm. Drygt en och en halv mil till Biltema, sedan samma sträcka tillbaka med ett nytt batteri på pakethållaren. Allt som allt tog det cirka två timmar. Betydligt snabbare än om jag skulle ha tagit bussen. Där snackar vi flera timmar mellan avgångarna. Jag fick motion, det blev en klimatsmart leverans av batteriet och jag slapp ringa in skjutshjälp i onödan. Dessutom kändes det ganska kul att stå på Biltemas parkering och sätta fast ett bilbatteri med spännband på herrcykelns pakethållare och sedan målmedvetet cykla därifrån. Folk som bor en kilometer bort åker dit med bil för att köpa billig korv med bröd. Not me.

Bild här

Hemma igen krävdes lite uppfinningsrikedom för att skruva bort det gamla batteriet. Jag hade inte rätt verktyg och trodde att jag skulle behöva raggarhjälp igen. Men efter att ha kombinerat en skiftnyckel med en skruvmejsel lyckades jag få bort skruven som satt en bit ner i motorn. Lyckan när bilen startade på första försöket. Mission accomplished.

#torplife

Tråkigt och fult att vara här igen, inte

#torplife

Going through my latest pictures. This one I took yesterday, just before we were getting back to Stockholm. Our beloved little torp in Sörmland. #torplife

Vaknar först av alla. Klockan är halv åtta lördag morgon. Solen skiner men det är kyligt i luften. Inomhus är det också kyligt. När vi gick och lade oss igår kväll hade vi tolv grader inomhus. Det är ruggigt en stund innan man värmt upp sängen, sedan sover man som en gris. Jag gillar kalla sovrum. Nu är frågan om jag ska göra kaffe och stanna uppe. Njuta av den ensamma stillheten, kanske jogga en bit, eller krypa ner i sängen igen. Jag skriver klart det här först, sedan får jag se. Jag älskar morgnarna här. I minnet är alla som den här, soliga och oförstörda.

#torplife

That was yesterday. Today l’m back in Stockholm. It’s monday morning. I had rather stayed. Before we got in the car to get back here it was raining hails.

#torplife

Yes I really do like digging. Det är en mycket fysisk men samtidigt kontemplativ syssla att gräva i jorden. När spaden med hjälp av ett tryck med foten skär ner genom det översta gräslagret, det är tillfredsställande. Sedan vänder jag den stora kockan och låter det mesta av jorden falla tillbaka ner där den kom ifrån genom att ta tag i grästuvan och skaka. Skalper av gräs. Det är vad jag samlar på. Jag lägger alla uppochner i en bädd bredvid det som ska bli det nya potatislandet. Helene instruerar och jag gräver. Det passar mig bra.

Efter middagen kommer dottern ut en och hjälper till. Sådana stunder av otvunget umgänge, när något av barnen självmant ansluter för att dela en syssla, är något av det finaste jag vet.

Sextonåringen har en vän på besök. En tjej. De håller till på vinden. Det gör mig glad att han är så glad.

Arbetsveckan var kort men intensiv. I måndags kände jag mig stressad över flera olösta problem men ju längre veckan gick desto bättre kändes det. När helgen kom hade jag faktiskt bockat av flera av de där sakerna jag inte trodde att jag skulle hinna med.

#torplife

Det hade varit lättare med en lång och bra stege men nu fick det gå ändå. Det hade också varit lättare med motorsåg men någon sådan har jag aldrig haft. Jag klättrade bäst jag kunde och växlade mellan den stora och den lilla bågsågen. Det blev rätt bra tror jag. Egentligen hade jag velat ta ännu mer men jag nådde inte längst upp. Även om det inte blir så mycket äpplen i år heller så kanske det ändå får lite ny kraft och lever ett tag till. Det är ett vackert träd. Helene tog bilden. #torplife

Det var lördag morgon och packning och resa till Hägerstensåsen för fotbollsmatch med dottern. Det var kallare än jag planerat för och jag stod där och frös intill sjumannaplanen. En av papporna berättade att han var helt utan konsultuppdrag sedan ett par veckor tillbaka och att hans frus provanställning inte blivit förlängd. Jag och Helene har tur. Vi ska vara glada över att inte ha blivit hårdare drabbade så här långt. Mediebranschens ras har bara börjat men för varje vecka som innebär avlönat arbete är en bra vecka. Det är så man måste tänka. Finliret får komma sedan.

Matchen slutade i storförlust. 8-2. Men dottern kämpade hårt och sprang både upp och ner och var själv nöjd med insatsen. Vi mellanlandade för en burgare på T-Centralen vilket det var en surrealistisk upplevelse. Coop och Burger King på nedre plan höll stängt och det totala antalet personer som var där för att åka tåg, ja det var inte många.

Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.

Framme på torpet sköljde frihetskänslor över mig direkt. Det besvärliga mår inte bra här. Lasset ved vi köpt av en granne stod levererat och klart utanför vedboden och när jag fått in allt var jag som en annan. Barnen förändras också. Leker. Återupptäcker. Gör sig hemmastadda. Jag känner tacksamhet.

#torplife