Yes I really do like digging. Det är en mycket fysisk men samtidigt kontemplativ syssla att gräva i jorden. När spaden med hjälp av ett tryck med foten skär ner genom det översta gräslagret, det är tillfredsställande. Sedan vänder jag den stora kockan och låter det mesta av jorden falla tillbaka ner där den kom ifrån genom att ta tag i grästuvan och skaka. Skalper av gräs. Det är vad jag samlar på. Jag lägger alla uppochner i en bädd bredvid det som ska bli det nya potatislandet. Helene instruerar och jag gräver. Det passar mig bra.
Efter middagen kommer dottern ut en och hjälper till. Sådana stunder av otvunget umgänge, när något av barnen självmant ansluter för att dela en syssla, är något av det finaste jag vet.
Sextonåringen har en vän på besök. En tjej. De håller till på vinden. Det gör mig glad att han är så glad.
Arbetsveckan var kort men intensiv. I måndags kände jag mig stressad över flera olösta problem men ju längre veckan gick desto bättre kändes det. När helgen kom hade jag faktiskt bockat av flera av de där sakerna jag inte trodde att jag skulle hinna med.
Det hade varit lättare med en lång och bra stege men nu fick det gå ändå. Det hade också varit lättare med motorsåg men någon sådan har jag aldrig haft. Jag klättrade bäst jag kunde och växlade mellan den stora och den lilla bågsågen.
Det blev rätt bra tror jag. Egentligen hade jag velat ta ännu mer men jag nådde inte längst upp. Även om det inte blir så mycket äpplen i år heller så kanske det ändå får lite ny kraft och lever ett tag till. Det är ett vackert träd.
Helene tog bilden.
#torplife
Det var lördag morgon och packning och resa till Hägerstensåsen för fotbollsmatch med dottern. Det var kallare än jag planerat för och jag stod där och frös intill sjumannaplanen. En av papporna berättade att han var helt utan konsultuppdrag sedan ett par veckor tillbaka och att hans frus provanställning inte blivit förlängd. Jag och Helene har tur. Vi ska vara glada över att inte ha blivit hårdare drabbade så här långt. Mediebranschens ras har bara börjat men för varje vecka som innebär avlönat arbete är en bra vecka. Det är så man måste tänka. Finliret får komma sedan.
Matchen slutade i storförlust. 8-2. Men dottern kämpade hårt och sprang både upp och ner och var själv nöjd med insatsen. Vi mellanlandade för en burgare på T-Centralen vilket det var en surrealistisk upplevelse. Coop och Burger King på nedre plan höll stängt och det totala antalet personer som var där för att åka tåg, ja det var inte många.
Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.
Framme på torpet sköljde frihetskänslor över mig direkt. Det besvärliga mår inte bra här. Lasset ved vi köpt av en granne stod levererat och klart utanför vedboden och när jag fått in allt var jag som en annan. Barnen förändras också. Leker. Återupptäcker. Gör sig hemmastadda. Jag känner tacksamhet.
För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting.
#bettercallsaul
Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en död grävling på dasset, en död räv i vedboden och en död uggla i ladan.
Idag, när jag gjorde vårpremiären ute på torpet, var det dags för nästa otrevliga överraskning. Det blev en repris. För andra gången klev jag in i vedboden för att inspektera lagren och möttes av en omisskännlig lukt av någonting dött. Jag stannade till och letade efter källan genom att långsamt svepa med blicken i dunklet och bakom skottkärran låg den. Rödlätt och lurvig och stendöd. Ånej var min spontana reaktion. Inte igen. Jag avskyr att hålla på med döda djur. Aldrig känner jag mig så ynklig som då. Men vad gör man. I vedboden kan man inte ha döda djur som ligger och ruttnar. Jag hämtade en spade och ropade på Helene.
”Det har hänt igen. En död räv i vedboden.”
Hon kom och tillsammans fick upp rackaren på skottkärran. Helene var modigare än mig och vågade nästan ta i den med sina handskbeklädda händer. Men bara nästan.
Sedan grävde jag en grop där vi välte ner den. RIP räven.
Räknar nu med att det dröjer åtminstone ett år innan det är dags igen.
Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.
I like to have a custom domain even though it doesn’t really matter much. I found a cheap and decent one at iwantmyname.com.
Andreas was taken of course but I cut out all the vowels and got a good version of it.
Today is going to the countryside day. I am really looking forward to it.
I’ll come back with pictures from #torplife.
Discuss... if you have an account on Write.as or comment via email.
Jag vaknade utan att känna mig helt död första gången på länge. Så jag reste mig och gick upp trots att alla andra sov. Sedan sprang jag.
Det var längesedan jag hade en så fin start på dagen. Det ä är otroligt vackert ute.
#running#torplife#personal
Hemma har vår diskmaskin börjat sjunga på sista versen. Antingen piper den på ett vansinnigt sätt redan när man trycker på start eller så stannar den plötsligt mitt i ett program och tjuter. Jag vill kasta ut den, tills jag inser att en ny kostar fem tusen spänn (minst) och att jag inte har lust att handdiska.
Ute på torpet är det en annan femma. Här finns ingen diskmaskin. Inte ens varmvatten. Och att diska är en syssla jag vill ägna mig åt. Jag tycker om att stå vid diskbänken utomhus (som jag snickrat ihop av spillvirke) och blicka ut över åkern. Jag kanske lyssnar på musik, eller en pod och funderar en stund. Det finns en ro där som är mycket svårare att nå vid den vanliga diskbänken hemma. Ledigheten spelar ju in såklart. På torpet är jag bara som helg- eller semesterledig, men det är också varandet utomhus som gör det trevligt. Dessutom är det en fröjd att kunna bära ut disken, ställa den på bänken där ute och inte diska. I köket ser det lika städat ut ändå.
#torplife
Att vakna på torpet till ljudet av kvittrande fåglar och en strålande sol är svårslaget. Den här dagen började bra med andra ord. Och den har fortsatta att vara bra. Lagom till frukostkaffet (sent) kom grannen Mathias med sin dotter och alldeles nya schäfervalp och hälsade på. En ofattbart söt liten pajsare. Det år något med valpar som får hjärtat att krulla sig.
Samma känsla fick jag igår när vi köpte ägg på gården en bit bort och husbonden Thord visade upp kycklingarna som kläckts alldeles nyligen. Små gula dunbollar med näbb och klor. Jag fick hålla i en. Det var en märklig men härlig upplevelse. Mjukt och fluffigt, samtidigt benigt. Jag har bara gjort det en gång tidigare, som barn, när min kompis Daniel fått kycklingar hemma.
Mathias hängde kvar en stund. Jag tog påtår och vi satt på farstubron och småpratade medan ungarna härjade runt och den lilla valpen valpade sig.
Det var en trevlig stund.
När gästerna gått tog jag tag i dagsverke nummer 1.
Sätta upp studsmattan.
Det gick över förväntan. Den börjar bli skruttig men med hjälp av silvertejp håller den säsongen ut. Eller den kan hålla säsongen ut.
Dagsverke nummer 2 gjorde jag efter lunch. Klippa allt gräs. Det tog i princip resten av dagen (med paus för kaffe och glass och lite fotboll med dottern).
Nu är jag rejält trött i kroppen. Men glad.
#torplife#svenska#personal
Discuss... if you have an account on Write.as or comment via email.
A special one for all people at writing.exchange
I usually do this in swedish so please be patience, the writing might not be the greatest. But I want to do this in english just to pay some respect to the people behind write.as and the writing.exchange community. I’ve been blogging for many years, mostly personal stuff about everyday life and things I see and think about. I’ve tried all the big services; Wordpress, Blogger, Medium as well as Postach.io and Posterous. I like the promise that Posthaven have made and I am a paying Posthaven user since last year or so. I have a blog going over there you’re welcome to check out if you’re into reading swedish.
This last week I got my eyes on Write.as and couldn’t stop myself from signing up. This is simplicity at it’s best! No hassle so far. And the Snap.as service for pictures (I really thought I would find it annoying) is actually neat.
In my work as a journalist focused on a web audience I am not close to #deletefacebook but I find Facebook to be more and more a professional tool than a way to hang out with friends and be personal. However I find the discission of avoiding Facebook, Twitter and the big internet giants interesting. Via Write.as I got to hear about Mastodon and the fediverse, two things I’ve never heard of before. Maybe because neither of them seem to be a big thing in Sweden, yet.
So, now I have introduced myself. If you all go happy bananas of this I might be doing english blog posts again, otherwise I think I’ll stick to my native language.
I am writing this piece on my Iphone sitting at the kitchen table in the small old house in the countryside that me and my wife and three kids are renting for weekends and semesters. It’s a place where the urban distractions are none, where there is no water closet (just an old fashioned outhouse), no shower and no tv. It’s fantastic. This is what i looks like.
Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.
För några somrar sedan, mitt under 
Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en 
Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.
Att vakna på torpet till ljudet av kvittrande fåglar och en strålande sol är svårslaget. Den här dagen började bra med andra ord. Och den har fortsatta att vara bra. Lagom till frukostkaffet (sent) kom grannen Mathias med sin dotter och alldeles nya schäfervalp och hälsade på. En ofattbart söt liten pajsare. Det år något med valpar som får hjärtat att krulla sig.
Samma känsla fick jag igår när vi köpte ägg på gården en bit bort och husbonden Thord visade upp kycklingarna som kläckts alldeles nyligen. Små gula dunbollar med näbb och klor. Jag fick hålla i en. Det var en märklig men härlig upplevelse. Mjukt och fluffigt, samtidigt benigt. Jag har bara gjort det en gång tidigare, som barn, när min kompis Daniel fått kycklingar hemma.
Mathias hängde kvar en stund. Jag tog påtår och vi satt på farstubron och småpratade medan ungarna härjade runt och den lilla valpen valpade sig.
Det var en trevlig stund.
När gästerna gått tog jag tag i dagsverke nummer 1.
Sätta upp studsmattan.
Det gick över förväntan. Den börjar bli skruttig men med hjälp av silvertejp håller den säsongen ut. Eller den kan hålla säsongen ut.
Dagsverke nummer 2 gjorde jag efter lunch. Klippa allt gräs. Det tog i princip resten av dagen (med paus för kaffe och glass och lite fotboll med dottern).
Nu är jag rejält trött i kroppen. Men glad.
