För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting.
#bettercallsaul
Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en död grävling på dasset, en död räv i vedboden och en död uggla i ladan.
Idag, när jag gjorde vårpremiären ute på torpet, var det dags för nästa otrevliga överraskning. Det blev en repris. För andra gången klev jag in i vedboden för att inspektera lagren och möttes av en omisskännlig lukt av någonting dött. Jag stannade till och letade efter källan genom att långsamt svepa med blicken i dunklet och bakom skottkärran låg den. Rödlätt och lurvig och stendöd. Ånej var min spontana reaktion. Inte igen. Jag avskyr att hålla på med döda djur. Aldrig känner jag mig så ynklig som då. Men vad gör man. I vedboden kan man inte ha döda djur som ligger och ruttnar. Jag hämtade en spade och ropade på Helene.
”Det har hänt igen. En död räv i vedboden.”
Hon kom och tillsammans fick upp rackaren på skottkärran. Helene var modigare än mig och vågade nästan ta i den med sina handskbeklädda händer. Men bara nästan.
Sedan grävde jag en grop där vi välte ner den. RIP räven.
Räknar nu med att det dröjer åtminstone ett år innan det är dags igen.
Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.
I like to have a custom domain even though it doesn’t really matter much. I found a cheap and decent one at iwantmyname.com.
Andreas was taken of course but I cut out all the vowels and got a good version of it.
Today is going to the countryside day. I am really looking forward to it.
I’ll come back with pictures from #torplife.
Jag vaknade utan att känna mig helt död första gången på länge. Så jag reste mig och gick upp trots att alla andra sov. Sedan sprang jag.
Det var längesedan jag hade en så fin start på dagen. Det ä är otroligt vackert ute.
#running#torplife#personal
Hemma har vår diskmaskin börjat sjunga på sista versen. Antingen piper den på ett vansinnigt sätt redan när man trycker på start eller så stannar den plötsligt mitt i ett program och tjuter. Jag vill kasta ut den, tills jag inser att en ny kostar fem tusen spänn (minst) och att jag inte har lust att handdiska.
Ute på torpet är det en annan femma. Här finns ingen diskmaskin. Inte ens varmvatten. Och att diska är en syssla jag vill ägna mig åt. Jag tycker om att stå vid diskbänken utomhus (som jag snickrat ihop av spillvirke) och blicka ut över åkern. Jag kanske lyssnar på musik, eller en pod och funderar en stund. Det finns en ro där som är mycket svårare att nå vid den vanliga diskbänken hemma. Ledigheten spelar ju in såklart. På torpet är jag bara som helg- eller semesterledig, men det är också varandet utomhus som gör det trevligt. Dessutom är det en fröjd att kunna bära ut disken, ställa den på bänken där ute och inte diska. I köket ser det lika städat ut ändå.
#torplife
Att vakna på torpet till ljudet av kvittrande fåglar och en strålande sol är svårslaget. Den här dagen började bra med andra ord. Och den har fortsatta att vara bra. Lagom till frukostkaffet (sent) kom grannen Mathias med sin dotter och alldeles nya schäfervalp och hälsade på. En ofattbart söt liten pajsare. Det år något med valpar som får hjärtat att krulla sig.
Samma känsla fick jag igår när vi köpte ägg på gården en bit bort och husbonden Thord visade upp kycklingarna som kläckts alldeles nyligen. Små gula dunbollar med näbb och klor. Jag fick hålla i en. Det var en märklig men härlig upplevelse. Mjukt och fluffigt, samtidigt benigt. Jag har bara gjort det en gång tidigare, som barn, när min kompis Daniel fått kycklingar hemma.
Mathias hängde kvar en stund. Jag tog påtår och vi satt på farstubron och småpratade medan ungarna härjade runt och den lilla valpen valpade sig.
Det var en trevlig stund.
När gästerna gått tog jag tag i dagsverke nummer 1.
Sätta upp studsmattan.
Det gick över förväntan. Den börjar bli skruttig men med hjälp av silvertejp håller den säsongen ut. Eller den kan hålla säsongen ut.
Dagsverke nummer 2 gjorde jag efter lunch. Klippa allt gräs. Det tog i princip resten av dagen (med paus för kaffe och glass och lite fotboll med dottern).
Nu är jag rejält trött i kroppen. Men glad.
#torplife#svenska#personal
A special one for all people at writing.exchange
I usually do this in swedish so please be patience, the writing might not be the greatest. But I want to do this in english just to pay some respect to the people behind write.as and the writing.exchange community. I’ve been blogging for many years, mostly personal stuff about everyday life and things I see and think about. I’ve tried all the big services; Wordpress, Blogger, Medium as well as Postach.io and Posterous. I like the promise that Posthaven have made and I am a paying Posthaven user since last year or so. I have a blog going over there you’re welcome to check out if you’re into reading swedish.
This last week I got my eyes on Write.as and couldn’t stop myself from signing up. This is simplicity at it’s best! No hassle so far. And the Snap.as service for pictures (I really thought I would find it annoying) is actually neat.
In my work as a journalist focused on a web audience I am not close to #deletefacebook but I find Facebook to be more and more a professional tool than a way to hang out with friends and be personal. However I find the discission of avoiding Facebook, Twitter and the big internet giants interesting. Via Write.as I got to hear about Mastodon and the fediverse, two things I’ve never heard of before. Maybe because neither of them seem to be a big thing in Sweden, yet.
So, now I have introduced myself. If you all go happy bananas of this I might be doing english blog posts again, otherwise I think I’ll stick to my native language.
I am writing this piece on my Iphone sitting at the kitchen table in the small old house in the countryside that me and my wife and three kids are renting for weekends and semesters. It’s a place where the urban distractions are none, where there is no water closet (just an old fashioned outhouse), no shower and no tv. It’s fantastic. This is what i looks like.
Idag blir jag 41. Men med tanke på den fina tårta och den uppvaktning jag fick kändes det mer som 14. Fast det hade mest med platsen att göra: hemma hos och mor och far. De barnvaktade i helgen och jag och Helene slöt upp lagom till söndagens fika. Barnen, alla tre, hade gjort en fantastisk fin tavla till mig. En triptyk där alla ritat av mig på varsitt sätt. Det var mycket kärlek bakom den.
Vi stannade några timmar och pratade med mina föräldrar om #metoo, försäljningen av Lilla Ulfåsa, könsseparatism och syskonskap. Jag tycker om de där samtalen.
Jag har haft flera bra samtal i helgen med min fru också. Om tiden som går, barnen och strategier i vardagen. Vi promenerade förbi mitt barndomshem i dag och som varje gång försöker jag visualisera hur det skulle vara att bo där nu, som vuxen. Det skulle vara ett annat liv. Ibland får jag för mig att det skulle vara bra för oss alla. #torplife
Jag får svindel av tiden som går
En dag på landet. Vi vaknar sent och äter frukost i lugn och ro. Min fru tar en sväng till en handelsträdgård, dottern vill åka med så jag och sonen är kvar. Han vill helst umgås med sin IPhone men jag låter honom inte göra det utan tar med honom på en promenad till granngården för att köpa färska ägg från deras frigående höns. Det blir en fin stund. Han berättar om saker han sett på internet. När vi kommer fram till det öppna fältet med raps säger han att det är så skarpt gult att det ser datoranimerat ut. Himlen är mörkt blå, regntung som kontrast. Det är vackert. Vi köper 18 ägg, gröna, bruna och vita och betalar med swish i boden. Sedan tar vi en omväg hem, plockar en bukett liljekonvaljer och pratar om mobiltelfoner.
Jag hjälpte både honom och systern att installera Instagram igår. Jag fann inga tillräckligt bra skäl att säga nej. Sonen visste på en gång vilket användarnamn han ville ha. Inte dottern. Jag föreslog @druttensgeneral. Hon bara tittade på mig. Nu har jag själv tagit namnet till den här bloggen. Svårt att ogilla, Druttens general.
Äldsta barnet, min bonusson, är kvar hemma i stan. Så mycket tid har gått sedan vi började hyra torpet. Han är ju snart vuxen goddamnit. Sådana tankar har poppat upp mitt huvud hela dagen. Barnen börjar bli stora. Jag och Helene blir äldre. Mina föräldrar blir äldre. Åren går och trots att varje dag har sina jobbigheter och kräver ansträngningar och förberedelser så känns det ändå som om man inte hinner med. Det ger svindelkänslor. #torplife
För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting.
#bettercallsaul
Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en 
Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.
Att vakna på torpet till ljudet av kvittrande fåglar och en strålande sol är svårslaget. Den här dagen började bra med andra ord. Och den har fortsatta att vara bra. Lagom till frukostkaffet (sent) kom grannen Mathias med sin dotter och alldeles nya schäfervalp och hälsade på. En ofattbart söt liten pajsare. Det år något med valpar som får hjärtat att krulla sig.
Samma känsla fick jag igår när vi köpte ägg på gården en bit bort och husbonden Thord visade upp kycklingarna som kläckts alldeles nyligen. Små gula dunbollar med näbb och klor. Jag fick hålla i en. Det var en märklig men härlig upplevelse. Mjukt och fluffigt, samtidigt benigt. Jag har bara gjort det en gång tidigare, som barn, när min kompis Daniel fått kycklingar hemma.
Mathias hängde kvar en stund. Jag tog påtår och vi satt på farstubron och småpratade medan ungarna härjade runt och den lilla valpen valpade sig.
Det var en trevlig stund.
När gästerna gått tog jag tag i dagsverke nummer 1.
Sätta upp studsmattan.
Det gick över förväntan. Den börjar bli skruttig men med hjälp av silvertejp håller den säsongen ut. Eller den kan hålla säsongen ut.
Dagsverke nummer 2 gjorde jag efter lunch. Klippa allt gräs. Det tog i princip resten av dagen (med paus för kaffe och glass och lite fotboll med dottern).
Nu är jag rejält trött i kroppen. Men glad.
