kaosofia

Nu har jag försökt mig på att skriva en recension av rollspelet The Odd Soot i flera månader. Det gick så långt att Åsa Roos fick axla ansvaret och skriva recensionen i speltidningen Fenix (#3, 2019) vilket hon gjorde med bravur. Att jag själv inte lyckats skriva klart min text handlar i grund och botten om att det är så fantastiskt bra. Visst, BRP (Basic Roleplaying) är ett bitvis osmidigt spelsystem men det sitter å andra sidan i ryggraden på alla rollspelare som varit aktiva i tjugo, trettio år. Vi är vana vid att ha en miljon färdigheter att välja mellan. Dessutom är det ett litet pris att betala för den värld av möjligheter som systemet inbjuder till och det utan att behöva anpassa sig efter Dungeons & Dragons klass-, ras- och nivåsystem. Ta en titt på basicroleplaying.org så ser du vad jag menar.

Ett problem med att The Odd Soot är ett fantastiskt bra rollspel är att jag hela tiden jämför det med min favoritlitteratur och de rollspel jag älskar. Mina tidigare utkast slutade oftast med att jag hamnade i diskussioner om genrer och recenserade andra spel eller böcker. Sen, igår tror jag att det var, insåg jag att det inte är så konstigt eftersom spelet tar det bästa från andra spel och viss litteratur för att skapa något nytt. Jag kan inte skriva om The Odd Soot utan att nämna Call of Cthulhu, Karin Tidbeck, Nina Allan, Viktor Kasparsson och The New Weird (för att ta några exempel).

För några veckor sedan lyssnade jag på podcasten The Good Friends of Jackson Elias som handlade om Robert W. Chambers, hans bok Kungen i gult och hur rollspel skulle ha sett ut om det var hans verk och inte H.P. Lovecrafts som låg till grund för Chaosiums skräckrollspel. Det i sig var en väldigt intressant diskussion men det jag tog med mig till den här recensionen var dels att Call of Cthulhu gjorde det rumsrent, ja till och med spännande, att spela kufar som utreder mysterier och dels att skräck-/weird rollspel måste förhålla sig till Lovecraft och hans arv. The Odd Soot gör det på ett elegant sätt (“elegant” är för övrigt ett väl valt ord för helhetsintrycket av rollspelet).

Vad jag menar är att spelet inte skäms för att använda sig av det bästa från Call of Cthulhu – kufar som under 1920-talet utreder mysteriet, ständigt hotade av att drabbas av galenskap – och samtidigt gör något nytt. Det nya består i att vara det första New Weird-rollspelet och som därigenom friskt blandar skräck, science fiction och detektivmysterier.

To be continued...

The truth about the doppelganger is that you were always what you were seeing. – John M Harrison

För många år sedan började jag skriva på en berättelse som förblev ett fragment och nu ligger bland sina släktingar i en mapp. Berättelsen handlar om en pojke som lever med en far som förgriper sig på honom. Det finns också med ett växthus fullt av fjärilar och en vän till pojken som han har en intim relation med. Vill även minnas något om en brunn. Berättelsen lever fortfarande i mig och dök åter upp när jag läste Fredrik Höjings debutbok Jag Jaguar, utgiven på förlaget Svensk Sci Fi. Det är mycket som är likt i berättelserna: det symboltäta språket, den manliga vänskapen, sexualiteten, den exotiska och obarmhärtiga miljön, och att de båda handlar om en förtvivlat sökande och självrannsakande ung man.

Tidigare har Svensk Sci Fi gett ut en bok, det lyriska verket Noll Plus Noll av Teodor Werelius, som jag tidigare recenserat här och som rekommenderas om du gillar tidsresor i stil med De 12 apornas armé (och framförallt den franska filmen som inspirerade Terry Gilliam, Terrassen).

Höjings bok är å andra sidan inte ett poetiskt verk utan en 120 sidor lång prosaberättelse om en ung mans resa från och sedan till sin dubbelgångare. Jag vill gärna undvika att avslöja för mycket av berättelsen och nöjer mig med att säga att det är en mycket läsvärd bok. Den fungerar litegrann som en initiationsrit men det symboltäta språket ligger aldrig i vägen för flytet. Jag sträckläste den på en dag och var tagen efteråt. Jag Jaguar tar upp frågor som är relevanta för en ung människa i sökandet efter sin identitet. Vad händer om du skulle möta dig själv och sedan ställs inför valet att behålla det du är eller göra något nytt av ditt liv?

Är det då verkligen science fiction? Nej, det skulle jag inte säga, men namnet till trots har förlaget fokus inte bara på sf utan även ”fantastik och spekulativ lyrik”, och Jag Jaguar kvalar definitivt in som ett verk inom fantastiken. Om jag måste välja en genre skulle det bli magisk realism (boken utspelar sig ju dessutom till största delen i Latinamerika) och jag hoppas att Höjing fått smak för stilen och fortsätter att skriva. Han gör det väl.