kaosofia

Sedan i fredags har jag legat sjuk i influensa och mellan febertopparna har jag tittat, lyssnat och läst. Imorse tittade jag och min son, också han sjuk i influensa, på John Carpenters The Thing. Imponerande hur den fortfarande håller trots att den kom ut 1982. Igår tittade vi på Sameblod från 2017 som jag haft på digitalboxen ett tag nu men inte riktigt orkat titta på då jag förstod redan från början att den skulle göra ont att se. Och det var förstås sant, men kanske inte riktigt på det sätt eller lika mycket som jag förväntade mig. Greppet att följa en persons historia och att utan pekpinnar skildra hennes uppväxt, drömmar och besvikelser, hennes utsatthet men också hennes envishet är briljant. En recensent på SVT uttryckte det så här: “Den presenterar varken facit eller förlösande slut. Det är som det är med den här förbannade historien. Och den förbannade samtiden.” Exakt så.

Sameblod fick mig att tänka på en annan film, Gattaca från 1997 som egentligen handlar om samma sak, den om att följa sina drömmar oavsett vad ens gener säger. Okej, Sameblod handlar förstås om så mycket mer än om en person, den handlar ju om övergrepp mot ett helt folk, ett landskap och ett sätt att leva. Gattaca är mer individcentrerad men den handlar trots allt om ett kontrollsamhälle med sina egna drömmar där inte alla får plats eller åtminstone ska hålla sig inom sina egna cirklar och bara svara på tilltal. Precis som svenskt 1930-tal – och såklart 2020-tal. För vad är marknadifieringen av skolan, monopoliseringen av AI och gendata och den antiseptiska nyandligheten annat än olika uttryck för en idealistisk och människo-, ja naturfientlig ideologi?

Genom historien löper den här ideologin som en röd tråd. Den uttrycker sig på olika sätt, är inte alltid allierad med Staten, men ständigt säger den till människan att den inte duger. Den separerar agnarna från vetet.

Och samtidigt: det blir bättre. Vi har ett humanare samhälle. Vi rensar inte ut människor med funktionsvariationer eller med annan etnicitet som anses vara genetiskt defekt (det senare är jag mer osäker på). Eller rättare sagt, vi gör det inte lika ofta och det blir allt svårare att komma undan när sånt sker. Vi har internationella domstolar, vi bygger miljöer som ska funka för alla. Vi experimenterar inte på barn med multi-handikapp.

Jag har en kollega vars son skulle vara en av de som experimenterades på eller som skulle avrättats i Tredje riket eller på annan plats där idealist-ideologin var rådande. Brukar ställa bilden av honom mot den av en flicka som utsattes for hemska experiment under 1930-talet. Det finns på film och det är fruktansvärt. Jag vill slita sönder något, jag vill kasta mig framför ett tåg när jag ser den. Räddningen är tanken på min kollegas son, att jag vet att hans föräldrar finns där för honom 24/7 och när de inte är där så finns det andra som tar hand om honom. Det är inte alltid lätt, myndigheterna krånglar, men han får leva sitt liv utifrån sina förutsättningar och till och med när de inte räcker till så försöker omgivningen bära och kompensera.

Nu finns det inga brister bland de samiska folken. Det är ovetenskaplig människofientlig skåpmat. Vi vet det. Ändå lever den här inställningen kvar, att de på något sätt skulle vara sämre än oss svenskar. Men visst är det mysigt med lite jojk och samisk brukskonst? Bara de kunde sluta köra runt på sina skotrar som stör den vackra naturen!

I rollspelet Odd Soot av Clarence Reed spelar det samiska folket och deras shamaner en viktig roll. Skillnaden är att i Odd Soot som utspelar sig i ett alternativt 1920-tal så har det dels inte varit något första världskrig, dels pågår utforskningen av rymden och andra planeter för fullt. En värld utan globalt krig och där vi träffat utomjordiska raser tar udden av rasismen och den idealistiska ideologin. Det är en vacker berättelse. Själv är jag kluven till den utifrån ett spelledarperspektiv då jag dras till spel som använder det onda i vår värld som själva motorn till konflikterna. Jag vill ha spel med rasism, våld och övergrepp. Människorna i spelet måste bli utsatta. Först då känns det på riktigt.

Yeah, that’s right. I write stuff in Swedish because that’s the language I know best. Another thing good to know is that most of the stuff published here will be drafts. Some of it will be rewritten and finished but not all of it. Sometimes I just write and when my energy or urge to write ends, I stop.

Why Kaosofia? Because I like the sound of it and it represents the urge to understand and act wisely in a world that’s in chaos. It also has to do with the fact that I used to call myself a Chaos Magician but I got fed up with the conflicts and power tripping within that anti-tradition. I asked myself, “when you have all that power, what will you do with it? Will you use it as a responsible person, someone always trying to see the bigger picture before wielding your powers?”. I saw the potential power but no wisdom. So Kaosofia was my reply, my way of distilling into a concept a way of thought that I think, at least for me, is the way to go.

Arboria Institute

Jag är ett stort fan av Beyond the Black Rainbow, en film från 2012 som utspelar sig i ett fiktivt 1980-tal och som på ett genialt sätt gestaltar det bästa från den tidens skräck- och vetsaga-filmer (vetsaga=den inofficiella översättningen av “science fiction”): David Cronenbergs Body Horror-flicks, barn med parapsykiska krafter som jagas av myndigheter, human potential-institut och inte minst estetiken. Mitt drömrollspel ser ut så här: rollpersonerna spelar barn som är instängda på ett institut där de utsätts för skrämmande experiment. De har krafter utöver det vanliga men behärskar dem ännu inte. De lyckas fly och måste då röra sig igenom ett besjälat landskap (japp, här kommer min vurm för Folk Horror in) jagade av både myndigheter/institutets spårhundar. Systemet ja, det är frågan men kanske Fria Ligans År Noll-motor i sin mest enkla form. En variant av detta är att rollpersonerna är utredare eller några som nyligen ankommit till institutet och upptäcker att allt inte står rätt till. Tänk Mattias Hagbergs De användbara.

Sitter i bilen på väg hem från Skåne och mörkret börjar sänka sig över landskapet strax utanför Motala. Jag har varit på klassträff i Helsingborg för att träffa människor som jag inte har sett på 31 år – de flesta av dem såg jag senast 1990, samma år vi gick ut nionde klass. Det är en ynnest att få spendera tid tillsammans med människor och prata om det som en gång var, vad de gjort och vad de gör idag; dela oron kring barnen, skoja om våra respektive i de fall vi har några. Det är spännande att hos dessa före detta skolkamrater skönja det hos dem som fanns redan då för så många år sedan och som nu blommat ut. I mig landar allt detta som en varm tacksamhet men också en sorg över att jag lät så många år gå innan jag träffade dem igen, att det är så mycket längs vägen som vi inte fått dela med varandra. Jag känner hur livet rinner mellan mina fingrar som fin sand, omöjlig att fånga när vinden tar tag i den. En panik växer inom mig, jag måste andas lugnt, tänka på annat och efter en stund så är jag tillbaka i bilen tillsammans med min fru och dotter.
En av mina gamla klasskamrater blev förvånad över att det var jag och en annan som tog tag i träffen eftersom ingen av oss visat något större engagemang vid tidigare träffar, och jag förstår honom. Jag är lika förvånad jag med. Eller nej, egentligen är jag inte det för det finns en förklaring till initiativet: jag är en nostalgiker. Ordet betyder ungefär smärtsam hemkomst och det stämmer in på hur jag förhåller mig till minnena och dåtiden. Ju äldre jag blir desto mer längtar jag hem trots att det gör så ont för att jag samtidigt blir alltmer varse att det hemmet inte längre finns. Men vad är det jag längtar efter, ja vad betyder detta efterlängtade hem? Jag söker samhörighet, gemenskap, berättelser att dela med människor som vet vad jag talar om. Platser som betyder något för att de funnits i många år. Hålla någon i handen medan den tynar bort i sjukhussängen. Skratta åt eländet när ens barn får spel för att tvätten inte är sorterad som den ska eller har sådan oro att hen inte klarar av att gå till skolan för att den låter för mycket. Uppleva hur fint det är när någon man inte sett på 31 år uttrycker att hon verkligen trivs med sitt arbete och att främsta anledningen till det är att hon får vara kreativ. Höra om engagemanget för hembygden och dess ungdomar som brinner så starkt i en annan och om hur en av oss aldrig skulle klarat sig i skolan om inte den fått stöd av en annan klasskamrat. Eller när någon säger att jag inte alls har något att be om ursäkt för hur jag betedde mig i skolan. Tvärtom så betonar han flera gånger att han beundrar att jag stod så självständigt mitt i den barnsliga och känslomässiga röra som grundskolan är. För vem av oss förstod något av det vi hamnat i? Ändå kämpade vi på i nio år och skiljdes sedan brutalt. Banden klipptes och ingen fanns där och berättade för oss vad det innebär: att om vi vill behålla dem så måste vi själva knyta ihop dem. Vissa klarade av att knyta dem redan då men själv så flydde jag. Flydde så långt jag förmådde och jag fortsatte att fly i många år. Sprang det fortaste jag kunde, bort mot horisonten och bortom den. Nu vill jag tillbaka. Vill se allt det där som jag flydde ifrån. Och jag ser att så mycket är borta. Husen, platserna, sammanhangen och somliga människor. En del dog av ålder, en del dog för att deras kroppar inte orkade längre. Åter andra avslutade sina liv i förtid för att livets smärtor vann över meningen och glädjen.

Men igår kväll satt jag alltså där och knöt banden med de som fortfarande lever. Mina gamla kamrater. Tillsammans reste vi i tiden, fick ihop sammanhangen, speglade varandra och mindes stunder och personer som inte längre är annat än i våra kollektiva minnen. Vi var här och nu, och där och då medan vi seglade mot framtiden; en stund i evigheten. Smärtan var borta. Inte så konstigt då att jag fick panik när jag dagen efter insåg att jag tvingats lämna dem ännu en gång.

Jag har sedan ett par veckor börjat gå i psykoterapi. Min arbetsgivare betalar för de tre första samtalen så jag tog chansen att prova något som jag sedan länge funderat på att påbörja: en resa inåt och bakåt för att bättre navigera i nuet mot framtiden, den mörka kontinenten. Jag kan redan nu konstatera att mitt inre är en grumlig soppa. Jag vet inte vilken smak den har, än mindre vad jag ska kalla den. Vad beståndsdelarna gör i den här grytan som är jag kan jag ännu inte svara på. Men vi, jag och min terapeut, tittar på dem, en i taget. Hittills har vi pratat om saker som oro och rädsla, kontroll och lek (åh, detta kärlekspar som pinar varandra), plikt och ansvar, njutning och nostalgi. Detta sista ledde självklart till att vi började prata om tidsresor. Och den tragedi som tiden innebär, att behöva förhålla sig till något som inte längre är som trots det påverkar nuet. Då sade min terapeut att det visst går att påverka tiden, att vi kan gå tillbaka och förändra. Inte kroppsligt men mentalt. Jag känner igen det här och drar mig till minnes att det är en idé som finns i bland annat kaosmagin. Personligen har jag haft lite svårt för det där och varit av åsikten att ja, att åka tillbaka i tiden är bra och lärorikt men att förändra den, ja majoriteten av all litteratur i ämnet säger ju “nej, gör det inte! Du vet inte vilka konsekvenser det får”. Ett av få seriösa undantag är filmen Looper.

Musiken, ja musiken

Jag minns inte hur länge musik varit en viktig del av mitt liv men det har varit länge. Jag skulle säga att det började med min första Walkman (gul och vattentät) som gick varm och fortsatte göra så i många år. Det var den som gjorde att jag överlevde bussturerna mellan förorten och staden där jag gick gymnasiet. Men så är det här med identiteten. Med ökad ålder blev det viktigt att bli någon och musiken var ett redskap för detta. Det började med hårdrock och under många år synthen. Den sistnämnda förvandlade mig från konsument till en skapande människa. Vi bildade flera band, spelade in demos och hade konserter. Sen kom ravekulturen och jag drogs till den. Jag har under de senaste dagarna lyssnat på Elektroniskt i P2 och deras intervjuserie med en rad kända musiker. Bland annat Graeme Revell som startade bandet SPK och sedan hamnade i Hollywood och gjorde filmmusik under många år. Nu har han lämnat musiken och skriver böcker i en, vad det verkar, självmedveten radioskugga. SPK klassificeras som industrimusik och den är inte alltid behaglig att lyssna på, och det har heller aldrig varit meningen. Den är tänkt att väcka en rad känslor och inte alltid de som vi oftast föredrar. För min del var det en öronöppnare (sic!) och numera definierar jag musik som “mer eller mindre organiserat ljud”. Som människa får det mig att känna mig hel då musiken som genomströmmar mig knyter an till allt som finns inom och runt mig. Inte bara feelgoodkänslorna (som är nog så viktiga). Idag lyssnade jag på ett äldre program på Sveriges radio, Den svenska musikhistorien och avsnitt 96 om Synth, New Wave och Electronica och konstaterade ganska snabbt att det är mycket av synthmusiken som jag inte längre gillar. De få exempel som spelades upp i programmet tyckte jag var riktigt dåliga eller bara kopior av musik jag är klar med. Däremot är elektronisk musik en oumbärlig del av mitt lyssnande. I ett annat avsnitt av Elektroniskt intervjuas den amerikanske musikern William Basinski som pratar om tid och förfall. Hans Disintegration Loops är musik baserad på gamla kassettband som går sönder under tiden han spelar in dem. Resultatet är vackert och bestörtande. En annan reflektion jag gjorde under lyssnandet på intervjun var att jag älskar Basinskis röst. Så avslappnad, så självklar. Måste leta upp fler intervjuer med honom.

Tiden

Jag är besatt av tid, åldrande och hur det som en gång var inte längre finns annat än som minnen hos en person eller i ting, till exempel en bok eller en LP-skiva. I romanen Viriconium skriver M John Harrison om en framtid, en döende värld, i vilken människor från en dåtid väcks upp och hela deras tillvaro går ut på att jaga och återskapa det som inte längre finns. I frustrationen över att de inte lyckas tar de ibland till det enda som återstår, att gå in i vansinnet eller att bara springa det snabbaste de kan tills kroppen inte längre orkar. Så är det mig mig och minnena jag bär på. Det är som om jag lever i två tider samtidigt, nutiden (“framtiden”) och dåtiden, där den senare spökar i den förra. Minnena finns där men så fort jag får fatt i ett så blir det till en dimma som sprids i vinden. Jag vandrar i ett landskap som egentligen är två landskap. Bekanta ansikten från dåtiden dyker upp för att ersättas av ett nutida okänt. Det är då jag börjar springa och springer tills det inte längre går att tänka något. På gränsen att gå sönder. Det är bara jag och utmattningen kvar.

• Vår önskan om att avknoppa människor som begår moraliska övertramp. Ointresset av dialog – Klipp och så är de borta. Radera allt annat av värde som de åstadkommit – Klipp.
• Den omvärdering av hur jag spelar och spelleder rollspel. Jag märker att min attityd är färgad av åratals spelande på ett sätt där det är en mur mellan spelaren och spelledaren och där den sistnämnda har en slags makt som den förra inte besitter. Spelaren å sin sida avkrävs inte heller den typ av aktivitet som spelledaren måste göra. Dels slipper hen skapa världen, dels inte bidra till att spelet blir roligt. Det är ständigt spelledaren som har dessa uppgifter och detta kan verka hämmande på berättelsen som skapas genom den gemensamma improvisationen. Oftast reduceras spelarens roll till berättelsen att slå urusla eller fantastiska tärningsslag som leder till tokiga eller makalösa händelser. Inget fel i det men fantasiförmågan glöms bort.

Nu har jag försökt mig på att skriva en recension av rollspelet The Odd Soot i flera månader. Det gick så långt att Åsa Roos fick axla ansvaret och skriva recensionen i speltidningen Fenix (#3, 2019) vilket hon gjorde med bravur. Att jag själv inte lyckats skriva klart min text handlar i grund och botten om att det är så fantastiskt bra. Visst, BRP (Basic Roleplaying) är ett bitvis osmidigt spelsystem men det sitter å andra sidan i ryggraden på alla rollspelare som varit aktiva i tjugo, trettio år. Vi är vana vid att ha en miljon färdigheter att välja mellan. Dessutom är det ett litet pris att betala för den värld av möjligheter som systemet inbjuder till och det utan att behöva anpassa sig efter Dungeons & Dragons klass-, ras- och nivåsystem. Ta en titt på basicroleplaying.org så ser du vad jag menar.

Ett problem med att The Odd Soot är ett fantastiskt bra rollspel är att jag hela tiden jämför det med min favoritlitteratur och de rollspel jag älskar. Mina tidigare utkast slutade oftast med att jag hamnade i diskussioner om genrer och recenserade andra spel eller böcker. Sen, igår tror jag att det var, insåg jag att det inte är så konstigt eftersom spelet tar det bästa från andra spel och viss litteratur för att skapa något nytt. Jag kan inte skriva om The Odd Soot utan att nämna Call of Cthulhu, Karin Tidbeck, Nina Allan, Viktor Kasparsson och The New Weird (för att ta några exempel).

För några veckor sedan lyssnade jag på podcasten The Good Friends of Jackson Elias som handlade om Robert W. Chambers, hans bok Kungen i gult och hur rollspel skulle ha sett ut om det var hans verk och inte H.P. Lovecrafts som låg till grund för Chaosiums skräckrollspel. Det i sig var en väldigt intressant diskussion men det jag tog med mig till den här recensionen var dels att Call of Cthulhu gjorde det rumsrent, ja till och med spännande, att spela kufar som utreder mysterier och dels att skräck-/weird rollspel måste förhålla sig till Lovecraft och hans arv. The Odd Soot gör det på ett elegant sätt (“elegant” är för övrigt ett väl valt ord för helhetsintrycket av rollspelet).

Vad jag menar är att spelet inte skäms för att använda sig av det bästa från Call of Cthulhu – kufar som under 1920-talet utreder mysteriet, ständigt hotade av att drabbas av galenskap – och samtidigt gör något nytt. Det nya består i att vara det första New Weird-rollspelet och som därigenom friskt blandar skräck, science fiction och detektivmysterier.

To be continued...