Hemma igen efter en helg på landet med trädgårdsfix, studsmattemontering och fika med mamma och pappa. Vaknar trött av klockan men snörar på mig löparskorna efter att ha fått upp alla barn. Som alla andra gånger räcker det med några få lufsande steg för att konstatera att det är värt att pressa sig att komma ut på morgonrunda. Det behöver inte gå fort eller vara långt, bara man kommer ut en sväng och får upp pulsen.
***
På jobbet väntar en kort men intensiv arbetsvecka med lanseringen av nya Byggindustrin.se som den viktigaste händelsen.
Vaknar först av alla. Klockan är halv åtta lördag morgon. Solen skiner men det är kyligt i luften. Inomhus är det också kyligt. När vi gick och lade oss igår kväll hade vi tolv grader inomhus. Det är ruggigt en stund innan man värmt upp sängen, sedan sover man som en gris. Jag gillar kalla sovrum.
Nu är frågan om jag ska göra kaffe och stanna uppe. Njuta av den ensamma stillheten, kanske jogga en bit, eller krypa ner i sängen igen.
Jag skriver klart det här först, sedan får jag se.
Jag älskar morgnarna här. I minnet är alla som den här, soliga och oförstörda.
En rubrik kan hämma bloggandet. Det är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva. Men så har det varit under de dagarna jag haft en inställning om en tvingande rubrik här. Utan den blir det mer som Twitter eller Facebook där det bara är att panga in det man vill uttrycka in ett blankt utrymme. I mitt professionella skrivande skulle jag aldrig ens försöka ta bort rubriken. Där skriver jag den alltid först. Åtminstone ett utkast. Annars kan jag inte skriva resten.
Det börjat bli en vana att jobba hemifrån, och med vanan kommer både bra och dåliga saker. Som en granne sa: Man börjar varje dag med att känna att det rätt mysigt att sitta hemma och jobba med sin kopp. Det håller i sig under förmiddagen. Sedan börjar det bli tråkigt. Nästa dag börjar det om igen.
Det är en bra beskrivning av läget. Efter lunch börjar det ta emot lite. Men i ärlighetens namn var det likadant vid normalläge. Jag längtar egentligen inte tillbaka till kontoret. Men jag saknar att få lite andra intryck. Bristen på variation gör att man blir lite trög. Läget förvärras av att man inte kan socialisera utanför jobbet heller.
Tittade på Jocke Jardenbergs intervju med Axel Andén idag och blev väldigt peppad av entusiasmen. Att jobba med det lilla och ha stor frihet är drömläge. De verkar göra bra saker på Haparandabladet och visst är det coolt att chefredaktör Andén byggt den nya sajten själv istället för att ta in konsulter. Alla som älskar lokaljournalistik måste titta.
Jag går en promenad för att avsluta arbetsdagen. Väljer vägar jag inte brukar ta.
Ser ett badkar på Mariatorget, övergivet i samband med renovering förmodligen. Ett barn stannar för att ta en bild med sin telefon. Jag överväger att ta en bild på barnet som tar en bild men det kan missuppfattas så jag låter bli. Jag sätter på musik i lurarna. Hüsker Dü. Det får mig att tänka på Samsa och Bellevue.
I Ånghästparken, vilket bra namn det är, ser jag först inte duvorna som sitter och chillar på murkanten. De ser tecknade ut, men är fullt levande. De burrar upp sig och byter plats då och då.
Jag försöker låta bli telefonen när jag går men det går sådär och jag hamnar på en artikel som berättar att Benjamin Dousa ska lämna politiken.
Han är 27 år och har fått nog.
En intensiv arbetsvecka är över. Igen. Det tar på krafterna att ha ansvar men det är lärorikt. Det är ett jobb att leda nyhetsarbetet på en redaktion och ett annat att vara chef inne på det stora mediehuset. Ibland har de två olika rollerna väldigt lite med varandra att göra, trots att det är en och samma tjänst. Det kan ge huvudbry. Och huvudvärk. Men också lärorikt som sagt.
För att starta helgen gjorde jag något mycket ovanligt den här våren. Jag gick ut på krogen för att träffa mina två bästa vänner. Vi satte oss på Babylon, hipsterstället vid Björns trädgård, för att dricka några öl och käka veganska polska piroger. Babylon var ett av de ställen som miljöförvaltningen i Stockholm tvingade att stänga nyligen för att deras coronahantering var bristfällig. Där hade varit alldeles för mycket folk.
När vi var där på fredagskvällen var det väldigt uppstyrt. Den gäst som försökte flytta någon av stolarna på uteserveringen blev genast tillsagd och det var glest mellan borden. Beställningarna togs vid sittande bord.
Vi fick en ypperligt trevlig kväll. Solen sken, det spelades boule i parken intill och stämningen i luften var så där förväntansfull som bara en fredagkväll i maj kan vara.
Jag och mina två vänner tillhör de lyckligt lottade. Vi påminde varandra om det. Även om vi och våra anhöriga påverkats av coronapandemin på flera sätt, så bleknar det i jämförelse med alla de människor som förlorat både jobb, familjemedlemmar och möjligheten att vara ute och umgås.
That was yesterday. Today l’m back in Stockholm. It’s monday morning.
I had rather stayed.
Before we got in the car to get back here it was raining hails.
Yes I really do like digging. Det är en mycket fysisk men samtidigt kontemplativ syssla att gräva i jorden. När spaden med hjälp av ett tryck med foten skär ner genom det översta gräslagret, det är tillfredsställande. Sedan vänder jag den stora kockan och låter det mesta av jorden falla tillbaka ner där den kom ifrån genom att ta tag i grästuvan och skaka. Skalper av gräs. Det är vad jag samlar på. Jag lägger alla uppochner i en bädd bredvid det som ska bli det nya potatislandet. Helene instruerar och jag gräver. Det passar mig bra.
Efter middagen kommer dottern ut en och hjälper till. Sådana stunder av otvunget umgänge, när något av barnen självmant ansluter för att dela en syssla, är något av det finaste jag vet.
Sextonåringen har en vän på besök. En tjej. De håller till på vinden. Det gör mig glad att han är så glad.
Arbetsveckan var kort men intensiv. I måndags kände jag mig stressad över flera olösta problem men ju längre veckan gick desto bättre kändes det. När helgen kom hade jag faktiskt bockat av flera av de där sakerna jag inte trodde att jag skulle hinna med.
Markarbetena för nya tunnelbanan till Nacka är igång vid Årstaskogen såg jag häromdagen. Trodde först det var starten på den nya bostadsbebyggelsen men riktigt så långt bör inte de planerna ha kommit än.
Jag saknar att bevaka Stockholm. Det blir mer intressant att leva här när man har kunskap om de stora och små skeendena som påverkar och förändrar staden. Det finns så många olika Stockholm. Min lilla del är verkligen bara en liten liten del.
Ser ett badkar på Mariatorget, övergivet i samband med renovering förmodligen. Ett barn stannar för att ta en bild med sin telefon. Jag överväger att ta en bild på barnet som tar en bild men det kan missuppfattas så jag låter bli. Jag sätter på musik i lurarna. 
I Ånghästparken, vilket bra namn det är, ser jag först inte duvorna som sitter och chillar på murkanten. De ser tecknade ut, men är fullt levande. De burrar upp sig och byter plats då och då.
