Den gick fort, semestern. Som tidigare år känns det efteråt som att den knappt inträffat. Nu är ju nu liksom.
Varje år ägnar jag stor tankemöda under ledigheten åt att dagdrömma om ett helt annat upplägg i livet. Sedan tar semestern slut och så sitter man plötsligt där igen framför skärmen på ett kontor, som i mitt fall heter redaktion. Men det är ett kontor. Skrivbord i långa rader. Mötesrum. Kioskautomat. Det är inte tyst, men det är det inte på alla kontor heller. Pandemin har förändrat en del i synen på hur kontoret ska fungera men på min arbetsplats är grundinställningen fortfarande att på plats-arbete är det bästa. Omni har gått längre. Jag läste chefredaktören Markus Gustafssons blogginlägg om deras nya arbetsplats-policy i morse och tycker att den var inspirerande. Det de vill göra är lättare än gjort, men uppenbarligen är de trygga i sin bedömning. Jag tycker att det är modigt. För att locka nästa generation journalister tror jag större flexibilitet är nödvändigt.
Själv jobbar jag fem av fem dagar på reaktionen. Det är inget krav men det gör just mitt jobb, som kräver mycket och snabb kommunikation med olika personer, lättare. Jag är å andra sidan skolad så. Det är inte säkert att det gör mitt jobb lättare per se.
Det ovanliga är att jag är ensam i min familj om att vara tillbaka i Stockholm. Min fru hänger på torpet med ungarna. Det minner om hur det var förr, under universitetstiden, då varje eftermiddag och kväll var öppen. Det har något det också.
Read this blog post yesterday and must say it made wanna use Write.as more. I have hard times deciding what platform I’m going to stay at. I’ve been hopping from the one to the other. Currently I’m paying for Posthaven, Micro.Blog and Write.as. And I’m not even an everyday blogger. I wish I was but my everyday job takes to much of my energy.
On the other hand I can see myself as a supporter and I’m happy to support Write.as. I still think WA gives the best writing experience and markdown is today the easiest and most handy thing for me.
Keep up the good work Musing Studio.
Den här låten dök upp i mitt twitterflöde häromdagen: Tongue tied med Grouplove. En låt jag aldrig hört förut presenterad genom en märklig Post Malone-singalong.
Men vilken låt det är. Så sjukt catchy. Den bär dessutom på en inneboende glädje som jag bara tidigare kopplat till den här låten: Ge bullen en ben med Dag Vag. Det är en låt som kan trösta enbart med hur den låter. Texten är skitsamma.
Eftersom jag vaknat med en känsla av misslyckande satte jag på Tongue tied och låg kvar i sängen. Kanske hjälpte det lite. Nu är jag i alla fall uppe.
Solen skiner och ett ägg kokar på spisen. Barnen är glada. Min fru är glad.
Livet tickar på.
Har haft sms-konversation med Närn och Tyr sedan igår kväll om Jocke B:s nya platta. Den är bra, men bitvis svindålig. Det finns en refräng i en i övrigt mycket fin låt som får det att skära i en. Det är något med den där höjningen och tut-tut-tutandet.
Det var värt att nästan frysa sönder fingrarna. Vi kunde bli först med att två personer gripits misstänkta för mordbrand och att flera personer förts till sjukhus.
Det var kul att bidra med något ute på fältet. Det var längesedan. Så längesedan att jag varken hade penna eller papper på mig. Som tur är hade jag batteri nog kvar i mobilen för att den skulle klara kylan. Och att anteckna i den är jag van vid sedan förr. Men när det är kallt är papper och penna att föredra. Det går att hålla i en penna med handskar på.
Det var som back in the days när allt jag gjorde var att typ cykla runt i stan och skriva nyheter i det lilla.
Det är härligt med sol och vår. Det är också nu pressen ökar på att livet ska vara härligt. Jag promenerade söderstranden fram med hustru och dotter idag och kände detta. Det kryper på.
Det är inte overkligt för det händer ju. Men det är så det känns, att det är en dålig dröm. Det är svårt att tänka på annat. Putins beslut att anfalla Ukraina kommer att förändra så mycket över lång tid framåt. Många kommer att dö, familjer slås sönder och materiella värden smulas ner. Även vårt land kommer att förändras. Som Martin Kragh sa i SVT igår, ett krig får alltid svårförutsägbara effekter i flera led.
Severance på Apple tv+ är bästa serien just nu, skriver Nicholas Wennö i tidningen jag jobbar på. Jag har tittat på de två avsnitt som ligger ute (Apple envisas med ofoget att släppa ett i veckan) och jag gillar. Tonen påminner om den i Devs och plotten kretsar kring ett stort tech-bolag som erbjuder, eller snarare kräver, av vissa anställda med säkerhetsklassade arbetsuppgifter, att operera in ett chip i hjärnan som gör att minnena av deras privata jag försvinner varje gång de går in på jobbet. Och när de stämplar ut igen vid klockan 17 och passerar ”delningsgränsen” så förlorar de minnet av jobbjaget. Det lanseras som det perfekta upplägget för att hitta balans mellan arbete och fritid. Men vem vill självmant glömma en del av sig själv åtta timmar per dygn? Och vad är det egentligen för arbetsuppgifter som utförs inne på det stora företaget Lumon industries?
Upplägget har koppling till det verkliga livet. Det är många som ser sitt jobbjag och sitt privata jag som delvis olika saker. Jag har haft perioder när det varit i stort samma sak och blandats ihop hej vilt, men också varit med om det andra, när det finns ett visst mått av att spela teater på jobbet. Om du inte är glad och peppad på dagens uppgifter: tvinga dig att le. Det behöver ju bara hålla i en sisådär åtta timmar.
Fake it til you make it, som det heter.
I Severance krävs det visserligen ett oåterkalleligt kirurgiskt ingrepp, men efter det är det slut på allt fejkande. Det går automatiskt att ta av och på arbetsmasken.
Jag tror att ovanligt många kan relatera till den här historien. I synnerhet just nu när alla är på väg tillbaka till kontorslandskapen och börjar ifrågasätta livspusslet, säger seriens regissör Ben Stiller i en intervju i DN.
Have you read Karl-Ove Knausgård? He is the Norwegian author behind the series My struggle📕 in six parts. I am now on part five and I love every piece of it. He’s writing autobiographical about his own life from young boy to a grown man. It’s honest and utterly personal.
Like a personal blog you may think.
Well, when he does it it’s literature.
I wish I could write like that.
