andreas

This is the first day of my #100DaysToOffload challenge, which you can read more about here.

A couple of years ago the swedish blogger Fredrik Wass put together a similar challenge called Blogg100 which I attended two or three years in a row but never finished. My blogging is unreliable. It’s on or off. But I’ll try once again to do one post a day 100 days in a row. If Maique can, I can do it to. I really enjoyed reading his post about Micro.blog by the way. You should read it to. It gives a positive vibe.

So why am I doing this? I will explain in some brief points: • Blogging is fun. You get to write whatever you want and publish it on the internet – immediately! • Giving yourself a deadline can spark creativity. • I will do these 100days posts in english which will be a good way for me to exercise this language on a daily basis.

This will be all for now. See you again tomorrow.

If you have any questions or want to get in touch with me, you find some useful links in the pinned post on top of this page. Vem är det här means Who is this?

Söndag it is, och arbetet gör sig påmint igen. Efter middagen tar jag buss 414 till tåget. Jag lämnar Helene och barnen i gassande sol och en sommarkväll man bara vill tumla runt i. Men jobb it is som sagt i två veckor till och jag vill ogärna sitta på torpet vid en dator och vara mentalt frånvarande hela dagarna. Helene klarar det där bättre. Jag blir stressad. Och eftersom storbarnet åkt tillbaka till stan fyller jag en även en föräldrafunktion genom att åka hem några dagar.

Strax i Flen nu. Tåget kom och gick i tid. SJ har tydligen slutat med varannat säte tomt. Massor av folk på tåget.

Det är fina dagar jag lämnar efter mig. Födelsedagsfirande, midsommarfirande, häng på badstranden, hopp från klipporna, löpning i morgonsolen och kvällspromenader med barnen. Allt blir bra när vädret visar vad det kan. Om jag skulle ha jobbat med svensk tv- eller filmproduktion så hade jag uppmanat alla med en kamera att åka ut i landet och samla genrebilder. Darrande heta grusvägar, rågfält kantade av blåklint och röda stugor. Vilken ögonfest. Jag är snart är tillbaka. #torplife

Det är ett par veckor kvar innan jag kliver in i semestern och på allvar flyttar ut på torpet. Helene och tvillingarna är redan parkerade här men jag måste stöka av lite jobb först. En uppsida är att det ger tonåringen några veckor extra i stan.

Semester eller inte. Alldeles oavsett så blir det här starten på årets upplaga av #torplife, en serie blogginlägg där jag skriver alldeles för mycket om min egen semester alldeles oavsett intresset eller ej. Men sommartid är tid for hobbies och det här är min.

Midsommarhelgen har bjudit på det bästa vädret på decennier och sällskapet har varit outstanding. Den största segern idag var att vi fick med alla tre barn på en ganska lång kvällsrunda på cykel. Ljuset och färgerna gjorde allt vykortslikt. Landskapet här är något av det vackraste jag vet. Det är folk i stugorna här omkring men det märks att trycket är ett annat än vanligt. Och det går varken att köpa ägg eller honung från granngården som vi brukar.

Årets första skaparprojekt är igång. Den bänk jag byggde till farstubron för ett par år sedan ska få sällskap av en likadan (ungefär). Jag lär återkomma om detta på alldeles för många sätt. Jag förvandlas till en stark Kirschsteiger när jag är här.

Well, that’s all for now. Jag är snart tillbaka.

PS. Den första bilden på en död fågel visar att följetongen av döda djur fortsätter. Jag hittade den där blåmesen där inne idag, väldigt livlös låg den innanför dörren. Det är något med torpet. Djur slutar leva här. 2011 var det en död grävling på dass. Senare samma år hittade jag en död räv i vedboden. Sedan har det blivit en död uggla och ännu en räv. Vad är det nästa gång?

Satte bilbatteriet på pakethållaren och cyklade hem

Bilen gick inte att starta, berättade min fru på telefon. Jag var kvar i Stockholm och skulle inte ut till landet förrän på kvällen, men att jag skulle kunna få igång bilen, nej. Vi enades om att det verkade vara batteriet och att Raggar-Nicke skulle kunna hjälpa. Hans garage är granne med stugan och han har ryckt ut förut. Jodå, han hade en laddare som han kunde komma över med till min fru. Jag berättade om upplägget för henne och återgick till jobbet samt planerade för att hinna handla det viktigaste i samband med att jag tog mig Centralen. Det fick bli buss sista biten ut till torpet istället för skjuts. Lyckligtvis fanns det en som tajmade tågets ankomst till Katrineholm.

Resan gick bra. Och laddaren var inkopplad när jag kom till torpet. Många timmar senare hade dock inget hänt vad gäller möjligheten att starta bilen. Vi behöver den här ute. Det här var ett problem.

Morgonen efter tog jag cykeln till Katrineholm. Drygt en och en halv mil till Biltema, sedan samma sträcka tillbaka med ett nytt batteri på pakethållaren. Allt som allt tog det cirka två timmar. Betydligt snabbare än om jag skulle ha tagit bussen. Där snackar vi flera timmar mellan avgångarna. Jag fick motion, det blev en klimatsmart leverans av batteriet och jag slapp ringa in skjutshjälp i onödan. Dessutom kändes det ganska kul att stå på Biltemas parkering och sätta fast ett bilbatteri med spännband på herrcykelns pakethållare och sedan målmedvetet cykla därifrån. Folk som bor en kilometer bort åker dit med bil för att köpa billig korv med bröd. Not me.

Bild här

Hemma igen krävdes lite uppfinningsrikedom för att skruva bort det gamla batteriet. Jag hade inte rätt verktyg och trodde att jag skulle behöva raggarhjälp igen. Men efter att ha kombinerat en skiftnyckel med en skruvmejsel lyckades jag få bort skruven som satt en bit ner i motorn. Lyckan när bilen startade på första försöket. Mission accomplished.

#torplife

Look at that little bird on the top of the roof. So cute. A European pied flycatcher is what it is.

Skrev en bit om vad jag lärt mig under fyra veckors frånvaro från Facebook. Läs här..

Det är så här jag växte upp, intill öppna odlade fält i västra Sörmland. En liten badsjö låg på en dryg kilometers avstånd och grusvägarna som sträckte sig ut genom landskapet kändes som ”våra”. Jag och mina syskon gjorde stort anspråk på närområdet, trots att våra föräldrar inte ägde någonting utan bara hyrde i alla år. Som barn trodde jag på fullaste allvar att jag aldrig skulle kunna bo i en lägenhet. En liten låda i en större låda men ingen möjlighet att blicka ut över ett öppet landskap. Sedan blev jag äldre och världen växte och staden och människorna som levde där lockade mer än allt annat. Jag hade svårt att acklimatisera mig till själva lägenhetslivet dock och kände mig ofta instängd. Särskilt på helgmorgnar. Så kan jag fortfarande känna även om jag är väl förankrad, och på alla andra sätt trivs i vår bostadsrätt. Men de öppna fälten och den frihetskänsla jag förknippar med dem kommer jag att bära med mig för alltid. När jag återvänder på somrarna och springer på de gamla grusvägarna igen, drabbas jag ibland av en sådan där lyckokänsla som drar igenom kroppen som en ilning. En känsla av frihet, framtid och att allt ligger framför en. Det är en obetalbar känsla. Allt är möjligt – igen!

Tidig lördag morgon på torpet. Utomhus känns det som mitt på dagen. Luften är redan varm. Jag ska springa en sväng över grusvägarna. Hade tänkt det skulle vara lite svalt. Får tänka om och köra med kortkorta korts. Att vakna före övriga (standard numera) är guld. Det är extratid. Någon timme eller två som ligger utanför den gemensamma planeringen. Det är tid att ta tillvara. Läsa, skriva, gå eller springa. Där har ni min lista. #löpning

Tråkigt och fult att vara här igen, inte

#torplife