Språkspel

Tänk så som barn – “Det här gör mig inget. De är inga slag mot hjärtat mitt. I den enda framtiden ska jag få det, det som alla jag kräver, när jag ser på mina medmänniskor, bor i deras kojor* (*dofter) och klättrar i träden (inte högt).

Tänk: ’Nu sitter jag här och njuter av en av många smaker, den av många som jag behövde och tålmodigt lät komma till mig, med rummet däremellan obetydligt’.

Den här stillheten är evigt min, men den tar mig ifrån alla dofter, mina vänner, mina ord, mina dagar på asfalten, där ogräset möter solen”.

Den sprängande solen.

Tänk ibland som barn, att den föreliggande barndomen, den som besitter den har sonat för den nu.

Modfällande att idiotin är mer än summan av bråkdelarna. Vi äger INTE kontrollen.

Vi behöva ett yttre.

Men inte så anskaffas grönskor, grönsaker, rovor, jordmån, bördiga världshav. Inte så.

Stressade utan våra burar styckar vi våra kroppar med gränsdragningar. Vi behöva vårdnadshavares avlönade armar om oss.

Vi har inte kontrollen. Vi vill inte ens mena samma sak.

Lärandeprocessen är ofattbart autonom vetskapen:

Jag missförstod vad vi var!

Nu är jag lugnare, uppspelt, lösningsorienterad. Jag ser till dåtiden med tillförsikt, och till den alltmer oundvikligt troliga massdöden – allförstörelsen – med syrerikt blod och spring i benen.

Anti anti anti Anti anti anti Anti

Anti anti anti anti anti anti Anti Anti

anti

anti anti Anti, anti

anti anti Anti Anti anti

Anti

Anti

I

Summan av mina sinnen är ibland en hårt spänd spännväv underordnad vinden. Som inte torde möjligt, är jag omåttligt säker på dess spänningar i luften, i en naturbekännelse – Blodig. Trotsig. – som bekänner sitt inre, och tänker på sig själv, begreppslöst.

Ingen vila – lugn – för alla dagar ingen vila. Såhär på sådant vis sätts jag fast i koppling till allt. Allt eller inget i utväg, erbjudet tvärt.

Bakom detta står sig ställd: Friheten, gigantiskt ensam. Med detta står sig den enfaldige humanisten, den som vakar högfärdigt över Humanprincipen. Med detta står sig även den frånvikta Praxis – inte händandet – görandets galär.

Mot detta står sig grundvalen i den icke bottenlösta strukturen – den perfekta sfären världsstrukturen – men med detta, grundvalen i det bottenlöst grävande människonätet, trånande efter världsalltet. Så, för det, går alla stenhårda rotnät över stigarna nu genom grå lav. Och tassar som backar – de som hittar och har för vana att vandra långt –, tassar som backar långt.

II

Oskiljaktiga, under trädkronors sammanflätade fingrar, urskiljs dagar från nätter, av mellanting som inte görs, inte genomförs – händer.

Och den dagen då stoftet faller handlöst, utan hejd, genom molnen och över dimman, är densamma som natten då skuggbilden liknar väven, den väven som binder mig till luften, till naturbekännelsen.

III

Jag har fötts in i den första snön, den här där den är den enda. Jag har förts fram till min vilograv – en plats för eftertanke.

Summan av mina sinnen är ibland en hårt spänd spännväv som underordnas vinden. Oftast annars en dunkel dröm.

VI TALAR SÅ MYCKET OM ETT INNANFÖRSKAP.

DET PRÄGLAR DEBATTEN I SAMHÄLLET.

ETT SVART SKEN AV DRIVOR AV ALLA DE VANLIGASTE OCH STARKASTE ORDEN BELYSER ETT INNANFÖRSKAP I SAMHÄLLSDEBATTEN.

Många fina beslut för nuet är hägringar, och omfattas.

Stormar stormar upp och dansar, förändras alltid och förändras.

Med hemvisten på ett ishav, så många gläntor bakom några vägval.

På hemvägen är det alltid dåligt väglag.

Det röda biter sig fast i sprickorna, de här mina, de brunsvarta smutsiga. Jag växer i rasande takt, utåt, från något. Allt annat biter sig fast. Det här kan inte bestå.

En fingerdragning, en gräns. Jag närmar mig något, och lämnar mig kvar längre fram, långt fram.

I min öken är oasen stranden, och sanden chansen, att flytta, att måla, att svimma, att gå, att återigen möjliggöra, att förklara, att någonstans finna sans, i att kastas omkring, kasta omkring – i att smida glas.

Mening skapar inte sällan mer näring, när ingen närmar sig mig och mitt, och jag trivs i det ögonblick som ges mig, innan glömskan glimtar.

Att kunna bli måste vara bättre, än att vara, så var när du är, och glöm inte att minnas mig.

Men det är så svårt att minnas att inte glömma, att helt plötsligt bara studsa och spegla, reflektera men spegelvända. Det är ett sådant märkligt sätt att växa, när omaka dagar skakar mer än vad de lämnar. Det finns så mycket att inte veta.

Borta bra, men jag är nu hemma igen, och vore jag större, skulle jag be dig att möta mig här. Jag vet att jag ber dig om mycket, när jag inte vet vem du är, men här når ärlighet längre, här – en kall värld som blir varmare.

En sån sol, att kunna vila i en dag – börja tidigt, frivilligt, och se sin storlek som ännu obetydlig. Strömma, sen stanna, andas, byta riktning, och i allting, utan förvirring, ännu inte känna sin omfattning.